tentaperiod
Okej, kanske är på sin plats med en lite uppdatering, det var ett tag sen jag skrev senast. Vad har hänt...?
Vi börjar med skolan:
vi hade anatomiprov på buken och bröstkorgen. Som vanligt står man där i början av tentaperioden och svär över att man inte tog sitt råd från förra terminen: "nästa år ska jag tamejfan börja i tid!". Men det gör man inte. Kanske av ren lathet. Kanske för att man behöver pressen och stressen för att kunna prestera till max. Jag vet inte. Men nu skriver jag här iallafall, så får jag går tillbaka till den här sidan nästa tentaperiod och läsa som en påminnelse: "Jonny, börja i tid nästa termin, då vet att du kommer få ett helvete om du inte gör det. Precis som du fått de senaste två tentaperioderna!!!". Som vanligt är det tur att man bor tillsammans med Arben, han är en guru när det kommer till anatomi. Om jag känner att biokemi är ämnet jag kan läsa timtals i så är anatomi Arbens. Han har en förmåga för det. Så mellan hans och mitt rum går det skytteltraffik under pluggandet til anatomi. Ständiga knackningar på hans dörr, en ställd fråga, ett uppmålat svar och dörren stängs igen.
En av mina anatomiskapelser
Skillnaden denna anatomitenta var att embryologin var inbakad i den, så till skillnad från förra årets två ämnen vi fick dra ur högen som vi skulle prata om framför professorn iklädda finkostymen så var det tre ämnen. Och för er som inte läst anatomi kan jag upplysa er om att det inte alls är roligt. Det saknar totalt logik. "Vecka 4 uppkommer ett brosk kallat "Meckels brosk", men det tillbakabildas och försvinner dagen efter....". Vad i helvete!! Skit i det brosket då vafan!! Eller bara faktumet att diafragman bildas i halsområdet och sedan som en roterande disk snurrar ner på sin plats och drar med sig en del organ tillsammans med det. Som en Transformers Autobot fast i slow-motion. 'väldigt coolt om man fattar det, vilket jag inte har ork att göra. Klart det kan vara bra att ha, för många sjukdomar kommer just från detta stadie i livet, men det kommer vi ju läsa mer när vi går ST-tjänst.
Jaja. Tentan gick bra iallafall. Först en praktisk del där vi fick peka ut strukturer på ett formalin-indränkt lik, och sedan den teoretiska delen då vi fick skriva om två ämnen, men i detta fall tre ämnen.
Professorn, trots sin höga status och sitt efterföljande tillstånd att håna alla som inte kan lika mycket som honom, vilket en del lärare tycker om att göra, har istället en väldigt lugnande inverkan på sina elever. Iallafall på mej. Man vet att oavsett hur brysk han låter menar han aldrig något illa.
Det lilla tråkiga med hela denna anatomiperiod var att mor och Jimmy var på besök samtidigt. De fick inte den uppmärksamheten de förtjänade från min sida tack vare skolan, men det visste de innan. Hoppas de hade kul iallafall.
Okej, sedan följde en viss viloperiod och sedan fortsatta studier inför biokemintentan. Jag vet inte vad det är med biokemin, men det är något som fängslar mig. Om man tar en väldigt nördig jämförelse, men såsom Neo borde ha känt sig när han äntligen lyckades se och förstå "Matrix" i slutet av första filmen i Matrix-trilogin. Man ser konstant samband mellan reaktioner, mellan hämning och stimulering samt orsaker till dessa.
Varför just Malonyl-Coa är det hämmande ämnet för carnitin-acyl-shuttlen i mitokondrien? Jo därför att Malonyl-Coa är en byggsten i skapandet av fettsyror, medan carnitin-acyl-shuttlen är en del i nedbrytningen av fettsyror, de två kan inte arbeta tillsammans, då den ena hämmar den andra. Det är logiskt. Inte som embryologin där saker snurrar och veckas på plats och där primitiva gälar plötsligt blir ben i mellanörat.
Biokemin gick bra. Satt de två sista dagarna och bara mosade in kemiska formler till den nivån att jag nästan skrämde mej själv.
Några fler av mina kära skapelser, denna gång biokemi
Väl på provet var alla frågor multiple-choice, alltså 4 svarsalternativ, X antal är rätta, vilket betydde att mina kemiska formler var av underdånig användbarhet. Men jag är ändå stolt över mej själv att jag kunde prestera så bra när det kom till studierna. Satt i kanske 1 h och ringade in svarsalternativ. Vi skulle komma tillbaka till 11.30 för att få svaret, vilket i rumänsk mentalitet betyder "vi kommer börja rätta kl 11.30, så ni får svaret 1 h senare, alltså 12.30" vilket också blev fallet.
Jag och Arben i väntan på biokemiresultatet
De flesta blev glada av resultatet. Inge mer biokemi, och jag visste redan dagarna innan tentan att jag kommer sakna det. Förstår man biokemi bra förstår man grunden till sjukdomar.
Timmarna efter den avklarade biokemitentan gick vi till McDonalds för att fira romanian-style och senare ikväll ska vi gå på bio. Har alltså bestämt mig för att ta en ledig dag. De andra kommer troligtvis vilja gå ut, men efter 2 veckor av stenhårt plugg är och rökig och högljudd klubb inget stället jag finner avslappning på.
När mor och Jimmy var här hittade de på en rad aktiviteteter den lilla tid vi fick tillsammans. Bland annat gick vi på Tirgu Mures´s zoo och fick se hur djuren rumänien har det. Svaret är ganska givet: de flesta skulle se Sveriges zoo som en spa-resort.
Vi gjorde även konsumenttest på stadens finaste restauranger, däribland den (för oss) välkända ungerska restaurangen "Tempo" där en shot med palinka alltid inleder maten, så att säga väcker upp magen magen med en shock av något som mest liknar nagelborttagare. Ungefär som man shockar liv i en utslagewn boxare med luktsalt. Smaken av palinkan kan kännas ner i mahen och en bit till.
Men det blev en annan restaurang som drog hem 5 stjärnor, minns dock inte dess namn.
Aporna visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte om våran närvaro
Vi fick se djungelns konung...
samt det ultimata beviset på att kärlek är blind...
Mor och Jimmy drog även till Sibiu, culturetown of the year 2007, över dagen. Jag kunde dock inte följa med.
Från stora torget i kulturstaden Sibiu
Sen antar jag att det har hänt en del mer saker, men inget jag kommer på nu. Får ta upp det nån annan gång.
Vi börjar med skolan:
vi hade anatomiprov på buken och bröstkorgen. Som vanligt står man där i början av tentaperioden och svär över att man inte tog sitt råd från förra terminen: "nästa år ska jag tamejfan börja i tid!". Men det gör man inte. Kanske av ren lathet. Kanske för att man behöver pressen och stressen för att kunna prestera till max. Jag vet inte. Men nu skriver jag här iallafall, så får jag går tillbaka till den här sidan nästa tentaperiod och läsa som en påminnelse: "Jonny, börja i tid nästa termin, då vet att du kommer få ett helvete om du inte gör det. Precis som du fått de senaste två tentaperioderna!!!". Som vanligt är det tur att man bor tillsammans med Arben, han är en guru när det kommer till anatomi. Om jag känner att biokemi är ämnet jag kan läsa timtals i så är anatomi Arbens. Han har en förmåga för det. Så mellan hans och mitt rum går det skytteltraffik under pluggandet til anatomi. Ständiga knackningar på hans dörr, en ställd fråga, ett uppmålat svar och dörren stängs igen.
En av mina anatomiskapelser
Skillnaden denna anatomitenta var att embryologin var inbakad i den, så till skillnad från förra årets två ämnen vi fick dra ur högen som vi skulle prata om framför professorn iklädda finkostymen så var det tre ämnen. Och för er som inte läst anatomi kan jag upplysa er om att det inte alls är roligt. Det saknar totalt logik. "Vecka 4 uppkommer ett brosk kallat "Meckels brosk", men det tillbakabildas och försvinner dagen efter....". Vad i helvete!! Skit i det brosket då vafan!! Eller bara faktumet att diafragman bildas i halsområdet och sedan som en roterande disk snurrar ner på sin plats och drar med sig en del organ tillsammans med det. Som en Transformers Autobot fast i slow-motion. 'väldigt coolt om man fattar det, vilket jag inte har ork att göra. Klart det kan vara bra att ha, för många sjukdomar kommer just från detta stadie i livet, men det kommer vi ju läsa mer när vi går ST-tjänst.
Jaja. Tentan gick bra iallafall. Först en praktisk del där vi fick peka ut strukturer på ett formalin-indränkt lik, och sedan den teoretiska delen då vi fick skriva om två ämnen, men i detta fall tre ämnen.
Professorn, trots sin höga status och sitt efterföljande tillstånd att håna alla som inte kan lika mycket som honom, vilket en del lärare tycker om att göra, har istället en väldigt lugnande inverkan på sina elever. Iallafall på mej. Man vet att oavsett hur brysk han låter menar han aldrig något illa.
Det lilla tråkiga med hela denna anatomiperiod var att mor och Jimmy var på besök samtidigt. De fick inte den uppmärksamheten de förtjänade från min sida tack vare skolan, men det visste de innan. Hoppas de hade kul iallafall.
Okej, sedan följde en viss viloperiod och sedan fortsatta studier inför biokemintentan. Jag vet inte vad det är med biokemin, men det är något som fängslar mig. Om man tar en väldigt nördig jämförelse, men såsom Neo borde ha känt sig när han äntligen lyckades se och förstå "Matrix" i slutet av första filmen i Matrix-trilogin. Man ser konstant samband mellan reaktioner, mellan hämning och stimulering samt orsaker till dessa.
Varför just Malonyl-Coa är det hämmande ämnet för carnitin-acyl-shuttlen i mitokondrien? Jo därför att Malonyl-Coa är en byggsten i skapandet av fettsyror, medan carnitin-acyl-shuttlen är en del i nedbrytningen av fettsyror, de två kan inte arbeta tillsammans, då den ena hämmar den andra. Det är logiskt. Inte som embryologin där saker snurrar och veckas på plats och där primitiva gälar plötsligt blir ben i mellanörat.
Biokemin gick bra. Satt de två sista dagarna och bara mosade in kemiska formler till den nivån att jag nästan skrämde mej själv.
Några fler av mina kära skapelser, denna gång biokemi
Väl på provet var alla frågor multiple-choice, alltså 4 svarsalternativ, X antal är rätta, vilket betydde att mina kemiska formler var av underdånig användbarhet. Men jag är ändå stolt över mej själv att jag kunde prestera så bra när det kom till studierna. Satt i kanske 1 h och ringade in svarsalternativ. Vi skulle komma tillbaka till 11.30 för att få svaret, vilket i rumänsk mentalitet betyder "vi kommer börja rätta kl 11.30, så ni får svaret 1 h senare, alltså 12.30" vilket också blev fallet.
Jag och Arben i väntan på biokemiresultatet
De flesta blev glada av resultatet. Inge mer biokemi, och jag visste redan dagarna innan tentan att jag kommer sakna det. Förstår man biokemi bra förstår man grunden till sjukdomar.
Timmarna efter den avklarade biokemitentan gick vi till McDonalds för att fira romanian-style och senare ikväll ska vi gå på bio. Har alltså bestämt mig för att ta en ledig dag. De andra kommer troligtvis vilja gå ut, men efter 2 veckor av stenhårt plugg är och rökig och högljudd klubb inget stället jag finner avslappning på.
När mor och Jimmy var här hittade de på en rad aktiviteteter den lilla tid vi fick tillsammans. Bland annat gick vi på Tirgu Mures´s zoo och fick se hur djuren rumänien har det. Svaret är ganska givet: de flesta skulle se Sveriges zoo som en spa-resort.
Vi gjorde även konsumenttest på stadens finaste restauranger, däribland den (för oss) välkända ungerska restaurangen "Tempo" där en shot med palinka alltid inleder maten, så att säga väcker upp magen magen med en shock av något som mest liknar nagelborttagare. Ungefär som man shockar liv i en utslagewn boxare med luktsalt. Smaken av palinkan kan kännas ner i mahen och en bit till.
Men det blev en annan restaurang som drog hem 5 stjärnor, minns dock inte dess namn.
Aporna visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte om våran närvaro
Vi fick se djungelns konung...
samt det ultimata beviset på att kärlek är blind...
Mor och Jimmy drog även till Sibiu, culturetown of the year 2007, över dagen. Jag kunde dock inte följa med.
Från stora torget i kulturstaden Sibiu
Sen antar jag att det har hänt en del mer saker, men inget jag kommer på nu. Får ta upp det nån annan gång.
Skalbaggar
Har inte så mycket att säga egentligen, ville bara visa upp denna majestätiska pjäs jag hittade när jag vandrade hem genom Tirgu Mures kl 02.00 på natten. Nog för att jag stirrat mej blind på kackerlackor vi det här laget, de är överallt, men denna krabat tar nog priset.
Nästa gång jag går hem sent om natten ska jag räkna antalet kackerlackor jag ser. Kommer bli en ansenlig summa.
Nästa gång jag går hem sent om natten ska jag räkna antalet kackerlackor jag ser. Kommer bli en ansenlig summa.
Weekend
Igår hände en intressant sak på Weekend, Tirgu Mures bad - och nöjesplats. Jag och grabbarna var där. Med grabbarna menar jag Ridvan, Arben, Florent, Hassan och Radde.
Innan vi skulle bege oss hemåt efter en hel dag i solen bestämde jag och Hassan oss för att gå och köpa en glass.
När vi kommit halvvägs mot glassståndet kommer en kvinna i 25-30 årsåldern fram till mig och Hassan och ber om att få ta ett kort tillsammans med Hassan. Tydligen är en person med Afrikanskt ursprung något högst exotiskt och något som måste dokumenteras, på samma sätt som man måste ta kort tillsammans med Musse Pigg på Disneyland eller göra fredstecken bredvid Tutankamon´s sarkofag i egyptologiska museet: du får oftast bara en chans i livet, bäst att göra det mesta av den.
Hassan, grabben med en ängels tålamot, ställer sig bredvid kvinnan och ler ett måttligt roat leende medan hon skiner upp som om hon posar för ett vinnarkort.
När hon en kvart senare går förbi mig och grabbarna och får syn på Hassan och Radde, med tamilskt ursprung, tillsammans, går hon nästan upp i brygga. Nu har hon något att prata om i fikarummet på måndag, "vilken helg, nu ska ni få höra vad jag var med om..."
Man trodde inte att det var så illa, men tydligen var det det.
Innan vi skulle bege oss hemåt efter en hel dag i solen bestämde jag och Hassan oss för att gå och köpa en glass.
När vi kommit halvvägs mot glassståndet kommer en kvinna i 25-30 årsåldern fram till mig och Hassan och ber om att få ta ett kort tillsammans med Hassan. Tydligen är en person med Afrikanskt ursprung något högst exotiskt och något som måste dokumenteras, på samma sätt som man måste ta kort tillsammans med Musse Pigg på Disneyland eller göra fredstecken bredvid Tutankamon´s sarkofag i egyptologiska museet: du får oftast bara en chans i livet, bäst att göra det mesta av den.
Hassan, grabben med en ängels tålamot, ställer sig bredvid kvinnan och ler ett måttligt roat leende medan hon skiner upp som om hon posar för ett vinnarkort.
När hon en kvart senare går förbi mig och grabbarna och får syn på Hassan och Radde, med tamilskt ursprung, tillsammans, går hon nästan upp i brygga. Nu har hon något att prata om i fikarummet på måndag, "vilken helg, nu ska ni få höra vad jag var med om..."
Man trodde inte att det var så illa, men tydligen var det det.
Ovädret
Igår natt kom det värsta ovädret ja varit med om in över Tirgu Mures, och lika snabbt försvann det.
Jag hade setat hela kvällen och läst igenom kemilabbarna vi ska ha tenta på nu på måndag. Runt kl 01.00 gick jag in till Arben för att spendera småtimmarna med att diskutera livets små och stora saker. Natten var mörk med oranga gatlampor nedanför vårat våningshus.
Jag skulle precis gå ut ur Arbens rum när ett tryck kom som fick fönstrena att knaka. Papprena på Arbens skrivbord spreds över hela rummet, trots att inte fönstrena ens var öppna. Sen kollade jag ut och såg det stora träder på husets kortsida som, trots sin storlek, dansade som besatt i natten. I fjärran började blixtrar slå ner men deras muller doldes av vindens skrik. En elkabel gick av bortta vid stora köpcentret och dess blå blixtrar skapade ett fyrverkeri i miniatyr.
Regner började ösa ner som om det hade bråttom att nå marken. Jag ställde med vid fönstret för att bevittna skådespelet men var lika rädd för att fönsterrutorna skulle krossas inåt rakt i mitt ansikte.
Lika snabbt som vädret ankommit försvann det. Enda spåret av dess besök var de fordande floderna på gatan nedanför och den dansande blå ljusskenet från den trasiga elledningen.
Nedanför sprang ett pack på 6 gatuhundar även ner längs gatan, troligen lika förvånade men mer våta än jag
Jag hade setat hela kvällen och läst igenom kemilabbarna vi ska ha tenta på nu på måndag. Runt kl 01.00 gick jag in till Arben för att spendera småtimmarna med att diskutera livets små och stora saker. Natten var mörk med oranga gatlampor nedanför vårat våningshus.
Jag skulle precis gå ut ur Arbens rum när ett tryck kom som fick fönstrena att knaka. Papprena på Arbens skrivbord spreds över hela rummet, trots att inte fönstrena ens var öppna. Sen kollade jag ut och såg det stora träder på husets kortsida som, trots sin storlek, dansade som besatt i natten. I fjärran började blixtrar slå ner men deras muller doldes av vindens skrik. En elkabel gick av bortta vid stora köpcentret och dess blå blixtrar skapade ett fyrverkeri i miniatyr.
Regner började ösa ner som om det hade bråttom att nå marken. Jag ställde med vid fönstret för att bevittna skådespelet men var lika rädd för att fönsterrutorna skulle krossas inåt rakt i mitt ansikte.
Lika snabbt som vädret ankommit försvann det. Enda spåret av dess besök var de fordande floderna på gatan nedanför och den dansande blå ljusskenet från den trasiga elledningen.
Nedanför sprang ett pack på 6 gatuhundar även ner längs gatan, troligen lika förvånade men mer våta än jag
Känslan
Idag infann sig den känslan jag visste skulle komma och väntat på. Det är svårt att berskriva känslan, men när den väl kommer så märker man det direkt. Men det tar ca 1 år innan den infinner sig.
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Paintball!!!!!
Förslaget kom från en av Kathys vänner som frågade om jag ville följa med dom på paintball. Anka som hon heter är nämligen ansvarig för studentspexet på henne skola här i Tirgu Mures , och just denna dag skulle dom åka ut en sväng på landet och spela paintball.
Jag svarade ja och två dagar senare så åkte vi, jag, Kathy och ca 40 personer till varav nån var indier och nån var från brasilien. Det var inte så långt ut som jag trodde, men iallafall ute på landet.
Väl där delades vi in i 6 grupper, 8 st per grupp. Ledaren för paintball-aktiviteten höll ett litet tal om säkerhet och sånt som Anka översatte åt mej. TVå grupper skulle möta varandra på paintball-planen, 3 x 10 minuter var. Blev det slut på kulor fick man gå av. Blev man skjuten fick man gå av. Inte skjuta på någon närmare än 5 meter bla bla bla. Dom två första grupperna möttes. Vi resten fick titta på medans.
Under tiden spelade vi lite rugby och kastade lite frisbee.
När det blev våran tur satte vi på oss våra gröna kamouflagekläder och posade lite för kameran innan allvaret började. Vi gick ut på planen, lagen intog sina baser på motsatt sida av banans hinder och väggar. Den på förhand uppgjorde planen var enkel: när ledaren blåser i vissel-pipan springer alla ut och gömmer sig bakom varsitt hinder och börjar skjuta på allt som rör sig. En stannar kvar i basen för att ge understödseld.
"PIIIIIIIIIIIIP!!!!" Visslan lät. Jag och min fältkamrat sprang vänster och slängde oss in bakom varsitt hinder.
Där satt jag, hjärtat hårt slåendes i halsgropen, adrenalinet på maxnivå och svetten lackandes från kinderna bakom den heta masken. Mina andetag lät ihåliga mellan maskens svarta väggar. Sakta stack jag upp huvudet för att få fri sikt över planen, och om möjligt sätta en kula i någon av mina "fiender".
"pack, pack, pack......pack........pack" lät det över planen när alla lät avtryckarvfingret jobba på helfart.
Jag såg fienderna inklämda bakom sina hinder och lät kulorna vina från mitt vapen i deras riktining. Väggar och däck färgades röda av mina kulor, men ingen träff på mitt mål.
"Pack ssssSSSSSHUFFFfffffff" lät det när jag röjt min position och fiendens kulor började vina ovan mitt huvud.
Med ett mod endast jämförtbart med John Rambo gjorde jag ett avancemang, reste jag mig upp och sprang halvhukan snett över planen och slängde mig in bakom nästa hinder. Kulorna var inte sena att börja slå emot de staplade gummidäcken, mitt enda skydd mellan mig och ett säkert blåmärke. Jag stod på huk, såg mina medkamrater gömda bakom sina skydd.
Sakta, ståendes på knä bakom däcken, tittar jag fram för att rekognisera min omgivning.
"pack ssssSSSSHHHH SMACK!!!!!".........
"MEDIC!!!!!! MAN DOWN, MAN DOWN!!!!!!!"
Kulan tog i axeln. Jag tittade ner och såg ett rött stänk på mitt armefärgade ställ. Modet sjönk. Med huvudet sjunket som en slagen hjälte reste jag mig upp bakom mitt gömställe och sträckte upp mitt vapen i luften som tecken på att jag ger upp. Ett glatt "WOHO!" hördes från min baneman på andra sidan planen vid åsynen. Kriget fortsatte som om inget hade hänt. Ingen tycktes märka mina sjunkna axlar. Ingen tycktes se mitt kluvna mod. Ingen tycktes se mina tårar.
Jag gick sakta över planen mot där alla andra satt och tittade på. Min fältkamrat som sprang vänster satt också där. Vänster tycktes ha varit fel håll att gå åt. But hopefully we made a difference....
Jag svarade ja och två dagar senare så åkte vi, jag, Kathy och ca 40 personer till varav nån var indier och nån var från brasilien. Det var inte så långt ut som jag trodde, men iallafall ute på landet.
Väl där delades vi in i 6 grupper, 8 st per grupp. Ledaren för paintball-aktiviteten höll ett litet tal om säkerhet och sånt som Anka översatte åt mej. TVå grupper skulle möta varandra på paintball-planen, 3 x 10 minuter var. Blev det slut på kulor fick man gå av. Blev man skjuten fick man gå av. Inte skjuta på någon närmare än 5 meter bla bla bla. Dom två första grupperna möttes. Vi resten fick titta på medans.
Under tiden spelade vi lite rugby och kastade lite frisbee.
När det blev våran tur satte vi på oss våra gröna kamouflagekläder och posade lite för kameran innan allvaret började. Vi gick ut på planen, lagen intog sina baser på motsatt sida av banans hinder och väggar. Den på förhand uppgjorde planen var enkel: när ledaren blåser i vissel-pipan springer alla ut och gömmer sig bakom varsitt hinder och börjar skjuta på allt som rör sig. En stannar kvar i basen för att ge understödseld.
"PIIIIIIIIIIIIP!!!!" Visslan lät. Jag och min fältkamrat sprang vänster och slängde oss in bakom varsitt hinder.
Där satt jag, hjärtat hårt slåendes i halsgropen, adrenalinet på maxnivå och svetten lackandes från kinderna bakom den heta masken. Mina andetag lät ihåliga mellan maskens svarta väggar. Sakta stack jag upp huvudet för att få fri sikt över planen, och om möjligt sätta en kula i någon av mina "fiender".
"pack, pack, pack......pack........pack" lät det över planen när alla lät avtryckarvfingret jobba på helfart.
Jag såg fienderna inklämda bakom sina hinder och lät kulorna vina från mitt vapen i deras riktining. Väggar och däck färgades röda av mina kulor, men ingen träff på mitt mål.
"Pack ssssSSSSSHUFFFfffffff" lät det när jag röjt min position och fiendens kulor började vina ovan mitt huvud.
Med ett mod endast jämförtbart med John Rambo gjorde jag ett avancemang, reste jag mig upp och sprang halvhukan snett över planen och slängde mig in bakom nästa hinder. Kulorna var inte sena att börja slå emot de staplade gummidäcken, mitt enda skydd mellan mig och ett säkert blåmärke. Jag stod på huk, såg mina medkamrater gömda bakom sina skydd.
Sakta, ståendes på knä bakom däcken, tittar jag fram för att rekognisera min omgivning.
"pack ssssSSSSHHHH SMACK!!!!!".........
"MEDIC!!!!!! MAN DOWN, MAN DOWN!!!!!!!"
Kulan tog i axeln. Jag tittade ner och såg ett rött stänk på mitt armefärgade ställ. Modet sjönk. Med huvudet sjunket som en slagen hjälte reste jag mig upp bakom mitt gömställe och sträckte upp mitt vapen i luften som tecken på att jag ger upp. Ett glatt "WOHO!" hördes från min baneman på andra sidan planen vid åsynen. Kriget fortsatte som om inget hade hänt. Ingen tycktes märka mina sjunkna axlar. Ingen tycktes se mitt kluvna mod. Ingen tycktes se mina tårar.
Jag gick sakta över planen mot där alla andra satt och tittade på. Min fältkamrat som sprang vänster satt också där. Vänster tycktes ha varit fel håll att gå åt. But hopefully we made a difference....
sommaren
Grabbarna hade rätt, vänta tills sommaren kommer, då kommer dom riktiga kackerlackorna. Och så blev det. De är överallt. Dock inte längre inne i mitt rum, men jag såg dock en liten rackare springa iväg under badkaret för en kvart sen.
Varje gång jag går hem på natten från något kafe eller liknande är trappan upp till våran port nästintill barrikerad av kackerlackor. Kanske inte riktigt så illa, men iallafall.
Men min obefogade rädsla för dom tycks iallafall ha lagt sig en smula. Får se om jag skriker som en flicka igen nästa gång jag får hembesök.
Varje gång jag går hem på natten från något kafe eller liknande är trappan upp till våran port nästintill barrikerad av kackerlackor. Kanske inte riktigt så illa, men iallafall.
Men min obefogade rädsla för dom tycks iallafall ha lagt sig en smula. Får se om jag skriker som en flicka igen nästa gång jag får hembesök.
Medifun!!!!!
Sammanfattning av helgen som varit: FEST!!!!!
Här i Tirgu Mures har dom just avverkat årets "Medifun", en tillställning mycket lik Sveriges nollning.
Alla som ville fick skapa ett lag med ett eget namn, enda kravet var att det måste vara minst 10 tjejer i laget och inte mer än 25 pers. Sedan är det bara att snickra ihop ett namn, matchande t-shirts med ett snyggt tryck på samt en hejjar-ramsa. Med på köpet även en teateruppsättning med ens namn som tema.
Ett av lagen hetter t.ex 300 ("trei sute" på rumänska, något dom skrek med höga röster närhelst det fanns tid över för det), ett lag hade EMO som tema, alltså att klä ut sig lite som Marilyn Manson fan. Ett annat lag hetter "jag mår dåligt" och hade ett tryck av en spya på tröjjan.
Sedan följer dagar med fullt av aktiviteter ordnade av Organisatörerna. Dessa aktiviteter under dagtid sker oftast på stadens stora park, "Weekend". På organisatörernas karaktäristiskt vita t-shirts stod på rumänska "Jag har inte. Jag kan inte. Jag vet inte. Jag vill inte. Organisatör". På kvällen samlas alla på en sent bestäm plats och festar loss som galningar i den sköna sommarnatten med mängder av öl och hög musik.
Första natten var alla på kampus-området, andra natten var alla på skolområdet, tredje natten var alla på Weekend och inatt, den fjärde natten ska alla samlas på klubben "Sence".
Natt nr 1 hände inte så mycket för våran del, då vi inte hunnit skaka ihop ett lag till denna tillställning. Alla var på kampusområdet, alla var fulla, studentkorridorerna var en katastrof fyllda med studenter som skrek sitt lags hejjarramsor.
Den andra natten var vi på skolområdet vilket var skitroligt. Bra musik, alla dansade och hade roligt. När man var kissnödig gick man till utanför anatomisalen och fyllde på den redan med urin överfyllda brunnen nedanför fönstret medan de rumänska studenterna gav sina högljudda personliga åsikter om sina gamla anatomilärare.
Dag 3 var alla på weekend. Svinroligt! Vi i english-section hängde med i festandet, bestämde oss kl 2 på natten, lagom salongsberusade att vi skule köra go-kart och rida häst, vilket vi gjorde. Jag kom sist.
Dag 4 var alla så trötta så ingen gick ut.
Det som slog mig varje natt var avsaknaden av bråk. Hade en fest av denna skala gått av stapeln i Sverige hade bråk varit ett självklart inslag. Här är det en annan mentalitet, mycket mer solidarisk.
Kl 00.00 varje natt, mitt i festandet, samlas alla lagkaptener framme hos Organisatörerna där de tar emot nattens uppdrag: the black list, 30 punkter som ska genomföras innan natten är slut. Exempel:
1. Hämta ett grishuvud
2. Hämta Koranen
3. Hämta ett kist-lock
4. Samla pantburkar och bygg en häst
5. Tag kort på dej själv i blöja tillsammans med en strippa
6. Hämta så många parkbänkar från centrum som möjligt
Och hur fan lyckas man med detta kl 00.00 på natten? Inte vet jag, men ett lag fick tag i ett grishuvud och ett lag fick faktiskt tag i ett kist-lock mitt i natten som skulle användas till en begravning dagen efter. Bör dock inflikas att de frågat om lov innan.
Detta var den rumänska Medifun. Nästa vecka börjar den ungerska Medifun, och ungrare är enligt sägnen mycket galnare än rumänerna. Hihi!!!
Nästa år är english-section en självklar deltagare i Medifun. Om det kommer bli såhär roligt varje år vill jag alltid vara studen i Rumänien!
Här i Tirgu Mures har dom just avverkat årets "Medifun", en tillställning mycket lik Sveriges nollning.
Alla som ville fick skapa ett lag med ett eget namn, enda kravet var att det måste vara minst 10 tjejer i laget och inte mer än 25 pers. Sedan är det bara att snickra ihop ett namn, matchande t-shirts med ett snyggt tryck på samt en hejjar-ramsa. Med på köpet även en teateruppsättning med ens namn som tema.
Ett av lagen hetter t.ex 300 ("trei sute" på rumänska, något dom skrek med höga röster närhelst det fanns tid över för det), ett lag hade EMO som tema, alltså att klä ut sig lite som Marilyn Manson fan. Ett annat lag hetter "jag mår dåligt" och hade ett tryck av en spya på tröjjan.
Sedan följer dagar med fullt av aktiviteter ordnade av Organisatörerna. Dessa aktiviteter under dagtid sker oftast på stadens stora park, "Weekend". På organisatörernas karaktäristiskt vita t-shirts stod på rumänska "Jag har inte. Jag kan inte. Jag vet inte. Jag vill inte. Organisatör". På kvällen samlas alla på en sent bestäm plats och festar loss som galningar i den sköna sommarnatten med mängder av öl och hög musik.
Första natten var alla på kampus-området, andra natten var alla på skolområdet, tredje natten var alla på Weekend och inatt, den fjärde natten ska alla samlas på klubben "Sence".
Natt nr 1 hände inte så mycket för våran del, då vi inte hunnit skaka ihop ett lag till denna tillställning. Alla var på kampusområdet, alla var fulla, studentkorridorerna var en katastrof fyllda med studenter som skrek sitt lags hejjarramsor.
Den andra natten var vi på skolområdet vilket var skitroligt. Bra musik, alla dansade och hade roligt. När man var kissnödig gick man till utanför anatomisalen och fyllde på den redan med urin överfyllda brunnen nedanför fönstret medan de rumänska studenterna gav sina högljudda personliga åsikter om sina gamla anatomilärare.
Dag 3 var alla på weekend. Svinroligt! Vi i english-section hängde med i festandet, bestämde oss kl 2 på natten, lagom salongsberusade att vi skule köra go-kart och rida häst, vilket vi gjorde. Jag kom sist.
Dag 4 var alla så trötta så ingen gick ut.
Det som slog mig varje natt var avsaknaden av bråk. Hade en fest av denna skala gått av stapeln i Sverige hade bråk varit ett självklart inslag. Här är det en annan mentalitet, mycket mer solidarisk.
Kl 00.00 varje natt, mitt i festandet, samlas alla lagkaptener framme hos Organisatörerna där de tar emot nattens uppdrag: the black list, 30 punkter som ska genomföras innan natten är slut. Exempel:
1. Hämta ett grishuvud
2. Hämta Koranen
3. Hämta ett kist-lock
4. Samla pantburkar och bygg en häst
5. Tag kort på dej själv i blöja tillsammans med en strippa
6. Hämta så många parkbänkar från centrum som möjligt
Och hur fan lyckas man med detta kl 00.00 på natten? Inte vet jag, men ett lag fick tag i ett grishuvud och ett lag fick faktiskt tag i ett kist-lock mitt i natten som skulle användas till en begravning dagen efter. Bör dock inflikas att de frågat om lov innan.
Detta var den rumänska Medifun. Nästa vecka börjar den ungerska Medifun, och ungrare är enligt sägnen mycket galnare än rumänerna. Hihi!!!
Nästa år är english-section en självklar deltagare i Medifun. Om det kommer bli såhär roligt varje år vill jag alltid vara studen i Rumänien!
brännan
ville bara skriva lite för att ha en anledning att lägga in en bild på min nya solbränna:
Märk väl dess irregularitet, en klar skiljelinje mellan rött och vitt diagonalt över ryggen. Märk även skillnad i nyans mellan högr och vänster axel.
Detta kommer sig av att jag legat på höger sida och studerat 5 timmar i middagssolen. Sexigt, inte sant?
Märk väl dess irregularitet, en klar skiljelinje mellan rött och vitt diagonalt över ryggen. Märk även skillnad i nyans mellan högr och vänster axel.
Detta kommer sig av att jag legat på höger sida och studerat 5 timmar i middagssolen. Sexigt, inte sant?
en bra dag
Idag hade jag en skitbra dag!
Igår när jag chattade med Kathy kom vi överens om att jag skulle följa med henne och hennes vänner på grillning. Här i Rumänien är 1:a Maj precis som i andra länder en ledig dag, men här firar man på andra sätt än i Sverige. I Sverige ska man som bekant ut och protestera, mer av tradition än för att nån ska bry sig, medan i Rumänien är det en dag du ska spendera med vänner och familj.
Dagen började med att jag inhandlade det jag på order från Kathy skulle köpa (juice, vatten, potatis). Jag gick till närköpet bakom våran lägenhet och köpte potatis av den sämre kvalitén samt juice och vatten. Därefter stack jag bort mot Kathy med taxi.
Vi träffades och tog sedan en taxi bort till mötesplatsen för hennes vänner.
Vi första anblick tänkte jag "vad i helvete, ska jag ut på dagistripp ni eller vad?" samt "fan vad jag är gammal i detta sällskap". Alla hennes vänner var 89-or, vilket visserligen bara är 4 år yngre än mej men skillnaden kan märkas starkt ändå. Jag hälsade på alla hennes vänner (4 tjejer inklusive Kathy, 5 killar) och sen gick vi. Vägen märkte jag ledde mot det som jag länge trott var en gammal bunker uppe på den gröna kullen vi ser långt bort från vårat fönster. Dom kallade platsen kort och gott för "Skogen". Väl framme var utsikten över Tirgu Mures väldigt fin, solen gassade som på högsommaren i Sverige och många fler än vi var på plats för att avnjuta denna familjehögtid. Vi valde ut en plats och lade ut alla filtar. Vi grabbar gick direkt in i skogen för att leta upp material till brasan, för på denna högtid ska man tydligen grilla ute i det fria, så är det bara. Vi gick in i skogen medan damerna började göra i ordning maten.
Utsikt från grillplatsen
Väl tillbaka startades elden, tjejerna började skala och skiva potatis och sedan göra hemmagjorda pommes frites. Detta verkar vara lite av en specialitet här i Rumänien, att skiva potatis och göra egna pommes av det. Blir faktiskt väldigtgott, och smakar nyttigare än McDonalds skit.
Jag hjälpte till med maten, spelade lite kort, tittade på medan några spelade schack samt njöt av solen som aldrig tycktes vilja gå i moln.
Maten var väldigt välkommen när den väl kom och efter den följde lite fler lekar och avnjutning av solen. En sak dessa rumäner vet hur man gör det är att utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi svenskar vi sitter hemma och sover ikapp oss under den lediga dagen, vilket också kan vara skönt. Rumänerna dom packar grillen och drar ut med familjen till bergen för en dag i det fria.
Egentligen skulle vi ha en extrainsatt anatomilektion men den struntade jag i, mina trogna vänner i klassen tog anteckningar åt mej istället.
Vid kl 8 packade vi ihop våra grejjer, då hade vi varit i solen i 9 timmar i sträck, och begav oss hem till Kathy där vi gjorde pannkakor med sylt/sirap/choklad. Efter det följde avnjutning av en halvdassig film (Mall Cop) och sen åkte alla hem till sej.
Väl hemma gjorde jag en noggrann summering av dagen för Arben och Ridvan. Därefter fick jag återigen syn på ännu en kackerlacka som Arben tog ut åt mej, dock befann sig den denna gång inte i mitt rum utan strax utanför, något som kanske kan ses som ett gott tecken. Denna gång lekte jag och Arben naturfotografer och tog några fina bilder av Mr. Kackerlacka i motljus. Enjoy!
Igår när jag chattade med Kathy kom vi överens om att jag skulle följa med henne och hennes vänner på grillning. Här i Rumänien är 1:a Maj precis som i andra länder en ledig dag, men här firar man på andra sätt än i Sverige. I Sverige ska man som bekant ut och protestera, mer av tradition än för att nån ska bry sig, medan i Rumänien är det en dag du ska spendera med vänner och familj.
Dagen började med att jag inhandlade det jag på order från Kathy skulle köpa (juice, vatten, potatis). Jag gick till närköpet bakom våran lägenhet och köpte potatis av den sämre kvalitén samt juice och vatten. Därefter stack jag bort mot Kathy med taxi.
Vi träffades och tog sedan en taxi bort till mötesplatsen för hennes vänner.
Vi första anblick tänkte jag "vad i helvete, ska jag ut på dagistripp ni eller vad?" samt "fan vad jag är gammal i detta sällskap". Alla hennes vänner var 89-or, vilket visserligen bara är 4 år yngre än mej men skillnaden kan märkas starkt ändå. Jag hälsade på alla hennes vänner (4 tjejer inklusive Kathy, 5 killar) och sen gick vi. Vägen märkte jag ledde mot det som jag länge trott var en gammal bunker uppe på den gröna kullen vi ser långt bort från vårat fönster. Dom kallade platsen kort och gott för "Skogen". Väl framme var utsikten över Tirgu Mures väldigt fin, solen gassade som på högsommaren i Sverige och många fler än vi var på plats för att avnjuta denna familjehögtid. Vi valde ut en plats och lade ut alla filtar. Vi grabbar gick direkt in i skogen för att leta upp material till brasan, för på denna högtid ska man tydligen grilla ute i det fria, så är det bara. Vi gick in i skogen medan damerna började göra i ordning maten.
Utsikt från grillplatsen
Väl tillbaka startades elden, tjejerna började skala och skiva potatis och sedan göra hemmagjorda pommes frites. Detta verkar vara lite av en specialitet här i Rumänien, att skiva potatis och göra egna pommes av det. Blir faktiskt väldigtgott, och smakar nyttigare än McDonalds skit.
Jag hjälpte till med maten, spelade lite kort, tittade på medan några spelade schack samt njöt av solen som aldrig tycktes vilja gå i moln.
Maten var väldigt välkommen när den väl kom och efter den följde lite fler lekar och avnjutning av solen. En sak dessa rumäner vet hur man gör det är att utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi svenskar vi sitter hemma och sover ikapp oss under den lediga dagen, vilket också kan vara skönt. Rumänerna dom packar grillen och drar ut med familjen till bergen för en dag i det fria.
Egentligen skulle vi ha en extrainsatt anatomilektion men den struntade jag i, mina trogna vänner i klassen tog anteckningar åt mej istället.
Vid kl 8 packade vi ihop våra grejjer, då hade vi varit i solen i 9 timmar i sträck, och begav oss hem till Kathy där vi gjorde pannkakor med sylt/sirap/choklad. Efter det följde avnjutning av en halvdassig film (Mall Cop) och sen åkte alla hem till sej.
Väl hemma gjorde jag en noggrann summering av dagen för Arben och Ridvan. Därefter fick jag återigen syn på ännu en kackerlacka som Arben tog ut åt mej, dock befann sig den denna gång inte i mitt rum utan strax utanför, något som kanske kan ses som ett gott tecken. Denna gång lekte jag och Arben naturfotografer och tog några fina bilder av Mr. Kackerlacka i motljus. Enjoy!
Kackerlacka!!!!
Så kom då det jag anat och bävat för skulle komma: mitt första rumbesök av en kackerlacka. Ridvan och Arben tog allt med väldigt stor ro medans jag var uppe i varm och inte ens vågade gå in i mitt rum nå mer.
Det tog 1 h att tömma ut mitt rum på de få tillhörigheter jag har, då jag den mesta delen av tiden spenderade med att stå untanför tröskeln, samlandes mod till mig för att våga gå in i rummet.
När rummet väl var tömt började den vilda jakten på kackerlackan. Arben hade redan tagit en smaskig bild på den med sin mobilkamera och roat sig med att visa den stora lilla krabaten för mej på bild.
När sängen var utdragen lyfte grabbarna bort listerna och började leta efter kackerlackan, som inte var sen med att visa sin närvaro, men var dock ovillig att komma fram. Efter många om och men fick Arben till slut tag i den, ty han vägrade varken suga upp den i dammsugaren eller smeta ut den på golvet, och han hällde ner den i ett glas för att visa upp våran vän sedan säkert ett år tillbaka. Han var kanske 4 cm lång och full av liv.
Tyvärr saknas bildbevis på detta då jag i stunden inte riktigt kände för att fota honom.
Grabbarna tröstade mig dock med att "om det finns en så finns det säkert 100 till under golvet" och "vad klagar du för? Sommaren är inte ens här än, vänta tills dess, det är då dom kommer fram" vilket kändes betryggande.
Det tog 1 h att tömma ut mitt rum på de få tillhörigheter jag har, då jag den mesta delen av tiden spenderade med att stå untanför tröskeln, samlandes mod till mig för att våga gå in i rummet.
När rummet väl var tömt började den vilda jakten på kackerlackan. Arben hade redan tagit en smaskig bild på den med sin mobilkamera och roat sig med att visa den stora lilla krabaten för mej på bild.
När sängen var utdragen lyfte grabbarna bort listerna och började leta efter kackerlackan, som inte var sen med att visa sin närvaro, men var dock ovillig att komma fram. Efter många om och men fick Arben till slut tag i den, ty han vägrade varken suga upp den i dammsugaren eller smeta ut den på golvet, och han hällde ner den i ett glas för att visa upp våran vän sedan säkert ett år tillbaka. Han var kanske 4 cm lång och full av liv.
Tyvärr saknas bildbevis på detta då jag i stunden inte riktigt kände för att fota honom.
Grabbarna tröstade mig dock med att "om det finns en så finns det säkert 100 till under golvet" och "vad klagar du för? Sommaren är inte ens här än, vänta tills dess, det är då dom kommer fram" vilket kändes betryggande.
uppdatering
Sitter ute på balkongen, kl är 20.30 och det är ca 15 grader varmt. Solen håller på att gå ner och jag sitter och pluggar kemi samtidigt som jag chattar med Ingrid, en rumänsk tjej från Ungern.
Vi läser in oss på rumänska verb, 42 st, tills imorgon, alltså från a trai (att ) till a murit (att dö) samt allt däremellan.
Idag har det varit otroligt varmt här, har setat ute på balkongen i bara kalsonger och bränt mej om näsan. En kvinna använde matandet av duvor vid fönsterbläcket som svekskäl att inspektera min fagra kropp i solljuset. Inte mej emot.
I skolan hade vi bara biokemilabb innan vi fick sluta för dagen. Vi gick då hem och pluggade, sov och gymmade.
Vi kom tillbaka till rumänien på lördagen, varpå grabbarna gick ut för att festa. Jag själv stack hem till Ingrid för att ge henne lite presenter jag köpt med mej från Sverige. Det slutade med att jag sov över där och dagen efter tog vi en promenad till Weekend. Weekend kan jämföras med Leksands sommarland, men med bara massa pooler, restauranger, inga riktiga möjesaktiviteter. Där träffade vi Arben och Ridvan som låg och solade sig. och strax därpå kom Florent och Hassan också dit.
Vi satt i solen och pluggade rumänska och lyssnade på musik. Vädret var helt underbart.
Orkar inte skriva mer, skriver mer sen. Måste plugga till rumänskan imorgon
Vi läser in oss på rumänska verb, 42 st, tills imorgon, alltså från a trai (att ) till a murit (att dö) samt allt däremellan.
Idag har det varit otroligt varmt här, har setat ute på balkongen i bara kalsonger och bränt mej om näsan. En kvinna använde matandet av duvor vid fönsterbläcket som svekskäl att inspektera min fagra kropp i solljuset. Inte mej emot.
I skolan hade vi bara biokemilabb innan vi fick sluta för dagen. Vi gick då hem och pluggade, sov och gymmade.
Vi kom tillbaka till rumänien på lördagen, varpå grabbarna gick ut för att festa. Jag själv stack hem till Ingrid för att ge henne lite presenter jag köpt med mej från Sverige. Det slutade med att jag sov över där och dagen efter tog vi en promenad till Weekend. Weekend kan jämföras med Leksands sommarland, men med bara massa pooler, restauranger, inga riktiga möjesaktiviteter. Där träffade vi Arben och Ridvan som låg och solade sig. och strax därpå kom Florent och Hassan också dit.
Vi satt i solen och pluggade rumänska och lyssnade på musik. Vädret var helt underbart.
Orkar inte skriva mer, skriver mer sen. Måste plugga till rumänskan imorgon
Drama
Första patienten som medicinstuderande.
Jag och grabbarna (Arben, Florent; Ridvan, Roger, Umid) och Anna skulle gå till ett solarium för att få en sexig bränna lagom till sommaren (som för övrigt lyser med sin frånvaro i detta land).
När vi gick längs gatan mot solariet kom vi förbi en busshållsplats där en kvinna ligger med ansiktet i marken, gör lite ryckiga rörselser med högra armen, men annars helt till synes livlös. Armens rörelse får oss att tänka på kanske ett epileptiskt anfall, men vi vet inte. Ingen gör någonting alls, fastän det finns väldigt många människor där. Får mej att tänka på ett psykologiskt experiment min förra arbetskamrat Rita berättade för mej om. Experimentet hade kommit fram till att chansen att någon ska hjälpa en medmänniska i nöd är omvänt proportionell mot antalet människor vi platsen. Alltså, ju fler människor det är på platsen, desto mindre chans är det att någon kommer hjälpa denne i nöd, då alla tänker "men det där kan väl nån annan göra istället, varför måste alltid jag vara den som är den räddande ängeln?"
Kvinnan är helt klart en zigenare, men sitt karaktäristiska huckle och färggranna klänning och mörkare hudfärg, troligtvis i 70-årsåldern.
Vi alla stannar upp, tittar och undrar varför ingen gör någonting, inser att ingen heller kommer göra ett skit, så vi slänger oss in i hetluften. Tar pulsen, kollar andningen och märker att hon iallafall lever. Vi ringer ambulansen, och stannar där tills den ska komma. Vi försöker inte flytta henne, av rädsla att hon kanske skadat nacken, och därmed kanske åsamkas mer skada om vi flyttar henne.
Kvinnan doftar aceton, inte sprit, och en rumänsk kvinna kommer fram till mej och säger "beau" och gör tecknet för att dricka, antyder att kvinnan är så full att hon kollapsat.
En annan person påpekar hennes position med ansiktet rakt ner i marken, att hon kanske kan kvävas, så jag och Arben flyttar om henne till framåtstupa sidoläge, dock på höger sida men iallafall, man kan inte vara så petig.
Arben går ner, pratar lite med henne, hon vaknar sakta till, men vi säger åt henne på rumänska "stai aici", alltså stanna här, eller ligg kvar.
Efter ett tag kommer ambulansen. Förarna kommer ut och jag säger någonting på engelska, och får svaret "prata rumänska" av den otacksamma gubbjäveln.
Anna, som är den enda rumänen i sällskapet, går in och talar om vad som hänt.
Jag, Arben och de två ambulansmännen hjälps åt att lyfta upp henne på båren och hon far iväg.
Senare på kvällen går jag, Ridvan och Arben hemåt och jag tänker på vad som vi hade sett. Kvinnan vad medvetslös, eller iallafall medvetandenedsatt och doftade starkt av aceton.
Jag säger till Arben och Ridvan "den där kvinnan idag. Hon doftade aceton. Det måste ha varit...." och så säger vi i kör "diabetes!!!!".
Hypoglycemi, alltså kraftigt nedsatt blodsocker, som kan komma av diabetes, tvingar kroppen att använda alternativa energisubstrat istället för glukos, och detta kan t.ex. vara s.k. ketonkroppar. Ketonkroppar ger personen en kraftig andedräkt av aceton. Kvinnan hade alltså diabetes, hade fått en hypoglykemisk chock för att hon inte skött sin diabetes så bra den dagen och tappar medvetande och fallit ihop på gatan. De förbigående människorna såg en däckad zigensk kvinna som luktade sprit, och såg det bättre att lämna henne liggandes tills hon hade nyktrat till. Tänk vad fel det kan bli.
Får mej att tänka på en sak som min goda vän Linnea en gång berättat för mej. Om en gammal man i Stockholm som fallit ihop på Drottninggatan på natten. Ingen gjordet ett skit, och mannen var död när någon kom sig för att göra nånting. De förbigående stockholmarna såg en man däckad på gatan och tog honom för en fyllis med för mycket innanför västen, och liksom nu lämnade honom för att nyktra till. Det som egentligen hade hänt var att mannen gått ut och glömt sin hjärtmedicin hemma, fått en hjärtattack på gatan och fallit ihop. Inget mer än så. Han kunde ha räddats om någon bara sett förbi det som verkade uppenbart och hjälpt honom.
Så nästa gång ni ser någon i nöd, tänk inte så mycket, bara gör. För tänk om...
Jag och grabbarna (Arben, Florent; Ridvan, Roger, Umid) och Anna skulle gå till ett solarium för att få en sexig bränna lagom till sommaren (som för övrigt lyser med sin frånvaro i detta land).
När vi gick längs gatan mot solariet kom vi förbi en busshållsplats där en kvinna ligger med ansiktet i marken, gör lite ryckiga rörselser med högra armen, men annars helt till synes livlös. Armens rörelse får oss att tänka på kanske ett epileptiskt anfall, men vi vet inte. Ingen gör någonting alls, fastän det finns väldigt många människor där. Får mej att tänka på ett psykologiskt experiment min förra arbetskamrat Rita berättade för mej om. Experimentet hade kommit fram till att chansen att någon ska hjälpa en medmänniska i nöd är omvänt proportionell mot antalet människor vi platsen. Alltså, ju fler människor det är på platsen, desto mindre chans är det att någon kommer hjälpa denne i nöd, då alla tänker "men det där kan väl nån annan göra istället, varför måste alltid jag vara den som är den räddande ängeln?"
Kvinnan är helt klart en zigenare, men sitt karaktäristiska huckle och färggranna klänning och mörkare hudfärg, troligtvis i 70-årsåldern.
Vi alla stannar upp, tittar och undrar varför ingen gör någonting, inser att ingen heller kommer göra ett skit, så vi slänger oss in i hetluften. Tar pulsen, kollar andningen och märker att hon iallafall lever. Vi ringer ambulansen, och stannar där tills den ska komma. Vi försöker inte flytta henne, av rädsla att hon kanske skadat nacken, och därmed kanske åsamkas mer skada om vi flyttar henne.
Kvinnan doftar aceton, inte sprit, och en rumänsk kvinna kommer fram till mej och säger "beau" och gör tecknet för att dricka, antyder att kvinnan är så full att hon kollapsat.
En annan person påpekar hennes position med ansiktet rakt ner i marken, att hon kanske kan kvävas, så jag och Arben flyttar om henne till framåtstupa sidoläge, dock på höger sida men iallafall, man kan inte vara så petig.
Arben går ner, pratar lite med henne, hon vaknar sakta till, men vi säger åt henne på rumänska "stai aici", alltså stanna här, eller ligg kvar.
Efter ett tag kommer ambulansen. Förarna kommer ut och jag säger någonting på engelska, och får svaret "prata rumänska" av den otacksamma gubbjäveln.
Anna, som är den enda rumänen i sällskapet, går in och talar om vad som hänt.
Jag, Arben och de två ambulansmännen hjälps åt att lyfta upp henne på båren och hon far iväg.
Senare på kvällen går jag, Ridvan och Arben hemåt och jag tänker på vad som vi hade sett. Kvinnan vad medvetslös, eller iallafall medvetandenedsatt och doftade starkt av aceton.
Jag säger till Arben och Ridvan "den där kvinnan idag. Hon doftade aceton. Det måste ha varit...." och så säger vi i kör "diabetes!!!!".
Hypoglycemi, alltså kraftigt nedsatt blodsocker, som kan komma av diabetes, tvingar kroppen att använda alternativa energisubstrat istället för glukos, och detta kan t.ex. vara s.k. ketonkroppar. Ketonkroppar ger personen en kraftig andedräkt av aceton. Kvinnan hade alltså diabetes, hade fått en hypoglykemisk chock för att hon inte skött sin diabetes så bra den dagen och tappar medvetande och fallit ihop på gatan. De förbigående människorna såg en däckad zigensk kvinna som luktade sprit, och såg det bättre att lämna henne liggandes tills hon hade nyktrat till. Tänk vad fel det kan bli.
Får mej att tänka på en sak som min goda vän Linnea en gång berättat för mej. Om en gammal man i Stockholm som fallit ihop på Drottninggatan på natten. Ingen gjordet ett skit, och mannen var död när någon kom sig för att göra nånting. De förbigående stockholmarna såg en man däckad på gatan och tog honom för en fyllis med för mycket innanför västen, och liksom nu lämnade honom för att nyktra till. Det som egentligen hade hänt var att mannen gått ut och glömt sin hjärtmedicin hemma, fått en hjärtattack på gatan och fallit ihop. Inget mer än så. Han kunde ha räddats om någon bara sett förbi det som verkade uppenbart och hjälpt honom.
Så nästa gång ni ser någon i nöd, tänk inte så mycket, bara gör. För tänk om...
uppdatering
som min bror sa, det var ett tag sen jag skrev någonting.
Vet inte vad som hänt sedan dess, men jag kan fylla i det jag minns:
Mycket fester, tre dagar i sträck. En svinfylla, en halvfylla och en tråkig fest...en av varje, en av varje på stadens stora klubbar.
En planerad tripp till stadens strippklubb för att fira en klasskompis som fyllde år, men detta fick ställas in.
Nya kurser:
- cellbiologi: en snygg lärarinna som läser allt innantill, nästan så att hon uttalar minsta punkt och komma. Den praktiska läraren är väldigt bra, en man med glasögon som ser väldigt trevlig ut.
- fysiologi: den praktiska lärarinnan är en kvinna med till viss del berättigad borderline-syndrom. Visst kan man förstå att hon ibland kan tröttna på vissa beteenden i klassen, men hennes attityd vid dessa tillfällen är nästan diktatorisk. Hon må vara liten, men hon skrämmer vett i även den bråkigaste eleven. Den teoretiska läraren är otroligt bra. En gammal man som kan väldigt mycket om sitt ämne. Han läser långsamt så man hinner skriva allt relevant, och han blir aldrig arg.
- medicinsk historia: med en liten kvinna som sitter och pratar om Mesopotanska rikets helningstekniker, Grekiska imperiets korkade åderlåtelser och besvärjningar. Men lektionen är kul, för det är ingen som bryr sig. Lärarinnan sa första lektionen att vi inte skulle ha någon tenta i ämnet, bara en inlämningsuppgift i slutet av terminen.
- första hjälpen (primul ajutor): med en bastant kvinna som är grymt bra, har alltid en anekdot att berätta om. Den mest intressanta var när hon berättade om när dom fick flyga ut med akut helekoptern till en olycka då en kvinna hade träffats i huvudet av en blixt. Problemet var att kvinnan hade haft en metallgrej i håret, vilken hade dragit till sej blixten och formligen delat kvinnan i mitten. En annan anekdot var om en flicka på akuten som kommit in med överdos av någon medicin, vilket gjorde henne måttligt lättfotad, och hon tog varje tillfälle i akt att klä av sej naken framför alla manliga läkare.
Annars här det inte hänt så mycket mer. Inte pluggat så mycker som jag borde ha gjort, men det hoppas jag ta in snart. Detta var en snabbresumé av allt som hänt. Skriver mer när jag kommer på mer.
Ha det!
Vet inte vad som hänt sedan dess, men jag kan fylla i det jag minns:
Mycket fester, tre dagar i sträck. En svinfylla, en halvfylla och en tråkig fest...en av varje, en av varje på stadens stora klubbar.
En planerad tripp till stadens strippklubb för att fira en klasskompis som fyllde år, men detta fick ställas in.
Nya kurser:
- cellbiologi: en snygg lärarinna som läser allt innantill, nästan så att hon uttalar minsta punkt och komma. Den praktiska läraren är väldigt bra, en man med glasögon som ser väldigt trevlig ut.
- fysiologi: den praktiska lärarinnan är en kvinna med till viss del berättigad borderline-syndrom. Visst kan man förstå att hon ibland kan tröttna på vissa beteenden i klassen, men hennes attityd vid dessa tillfällen är nästan diktatorisk. Hon må vara liten, men hon skrämmer vett i även den bråkigaste eleven. Den teoretiska läraren är otroligt bra. En gammal man som kan väldigt mycket om sitt ämne. Han läser långsamt så man hinner skriva allt relevant, och han blir aldrig arg.
- medicinsk historia: med en liten kvinna som sitter och pratar om Mesopotanska rikets helningstekniker, Grekiska imperiets korkade åderlåtelser och besvärjningar. Men lektionen är kul, för det är ingen som bryr sig. Lärarinnan sa första lektionen att vi inte skulle ha någon tenta i ämnet, bara en inlämningsuppgift i slutet av terminen.
- första hjälpen (primul ajutor): med en bastant kvinna som är grymt bra, har alltid en anekdot att berätta om. Den mest intressanta var när hon berättade om när dom fick flyga ut med akut helekoptern till en olycka då en kvinna hade träffats i huvudet av en blixt. Problemet var att kvinnan hade haft en metallgrej i håret, vilken hade dragit till sej blixten och formligen delat kvinnan i mitten. En annan anekdot var om en flicka på akuten som kommit in med överdos av någon medicin, vilket gjorde henne måttligt lättfotad, och hon tog varje tillfälle i akt att klä av sej naken framför alla manliga läkare.
Annars här det inte hänt så mycket mer. Inte pluggat så mycker som jag borde ha gjort, men det hoppas jag ta in snart. Detta var en snabbresumé av allt som hänt. Skriver mer när jag kommer på mer.
Ha det!
Utkast: Så kom ...
Så kom den till slut, min första rumänska förkylning, given till mig från Karars inflammerade bihålor. Men jag får kanske skylla mig själv. Varför? Därför att:
- samma dag jag kände att jag började bli grymt krasslig bestämde vi att dra ut på klubb och dansa till stängningsdags
- dagen efter, när krassligheten övergått i någon djupare rotad grej drog vi till badhuset för att ömsom vara i varmt vatten, ömsom vara i kall luft.
Grattis Jonny, bra gjort.
Jonny, bakom en hög av sprit och dekadens
Så hur var badhuset då? Annorlunda... Alla bytte om i samma rum, kvinnor som män. Visst, det fanns små bås man kunde kräma in sig i, men inte alla gjorde det. Inne i omklädningsrummet fanns övervakningskameror för att ta bort all känsla av integritet.
Männen badmode är kvar nånstans på 60-talet, med tajta badkalsonger uppdragna till naveln som skär in mellan skinkorna. Vilken jävla syn!
Badmössa var tvång (!) så istället för att se ut som ett gäng biffiga exotiska europeer som jag hade hoppats på såg vi mer ut som ett gäng prao-elever i en skolmatsal. Inte najs. Drog du av dej mössan blåste genast en vakt i sin visselpipa och hötte med fingret. Vi hade utsikt om att få bada jacuzzi, men det var den rumänska versionen: en medelstor barnbassäng med en två jätte undervattensventiler som skapade bubblor. Inte alls varmt som det borde vara i en jacuzzi enligt min mening.
Så, på måndagen, mot bättre vett, gick jag till skolan och lyckades smitta ner halva klassen. Nu när jag skriver detta är Florent, Ridvan, Hassan, Hara, Radde, David och Arben sjuka.
Iallafall, efter måndagens sista lektion bestämde jag mig för att gå till akuten, och tillsammans med min goda och alltid hjälpsamma vän Radde hittade jag dit. Väl där fick jag vänta i ca 40 minuter innan jag fick hjälp, men det är iallafall 2h och 20 min mindre än vad jag hade förväntat mej.
Jag lät en elev ta mitt blodprov, då jag vet hur tråkigt det är som elev att inte få göra ett skit.
Diagnos: inflammation i halsen.
Medicinering: antibiotika, paracetamol, mucolytiskt.
Dagen efter mitt sjukhusbesök stannade jag hemma hela dagen, kollade på film och gjorde lite rumänska läxa. Hostade till jag började blöda näsblod. Inte lika illa som min nedsmittade vän Florent som hostade tills han kräktes, men men. Är inte avundsjuk på honom.
Jag börjar iallafall bli bättre nu, medans fler och fler av mina vänner har tvingats uppsöka läkare. Dumma mig.
Samma dag som vi gick och badade var det "kvinnornas dag" här i Rumänien, en av de största högtiderna här. På badhuset fick alla kvinnor/flickor en blomma när dom gick in, alla män gick runt på stan och kånkade på buketter till sina fruar, t.o.m. poliserna gick runt och delade ut blommor till kvinnor på gatan. Det är verkligen en stor högtid här, väldigt fint att se. Alla män som vill visa att de är en äkta man ska gå bärande på en fet bukett. Respect
- samma dag jag kände att jag började bli grymt krasslig bestämde vi att dra ut på klubb och dansa till stängningsdags
- dagen efter, när krassligheten övergått i någon djupare rotad grej drog vi till badhuset för att ömsom vara i varmt vatten, ömsom vara i kall luft.
Grattis Jonny, bra gjort.
Jonny, bakom en hög av sprit och dekadens
Så hur var badhuset då? Annorlunda... Alla bytte om i samma rum, kvinnor som män. Visst, det fanns små bås man kunde kräma in sig i, men inte alla gjorde det. Inne i omklädningsrummet fanns övervakningskameror för att ta bort all känsla av integritet.
Männen badmode är kvar nånstans på 60-talet, med tajta badkalsonger uppdragna till naveln som skär in mellan skinkorna. Vilken jävla syn!
Badmössa var tvång (!) så istället för att se ut som ett gäng biffiga exotiska europeer som jag hade hoppats på såg vi mer ut som ett gäng prao-elever i en skolmatsal. Inte najs. Drog du av dej mössan blåste genast en vakt i sin visselpipa och hötte med fingret. Vi hade utsikt om att få bada jacuzzi, men det var den rumänska versionen: en medelstor barnbassäng med en två jätte undervattensventiler som skapade bubblor. Inte alls varmt som det borde vara i en jacuzzi enligt min mening.
Så, på måndagen, mot bättre vett, gick jag till skolan och lyckades smitta ner halva klassen. Nu när jag skriver detta är Florent, Ridvan, Hassan, Hara, Radde, David och Arben sjuka.
Iallafall, efter måndagens sista lektion bestämde jag mig för att gå till akuten, och tillsammans med min goda och alltid hjälpsamma vän Radde hittade jag dit. Väl där fick jag vänta i ca 40 minuter innan jag fick hjälp, men det är iallafall 2h och 20 min mindre än vad jag hade förväntat mej.
Jag lät en elev ta mitt blodprov, då jag vet hur tråkigt det är som elev att inte få göra ett skit.
Diagnos: inflammation i halsen.
Medicinering: antibiotika, paracetamol, mucolytiskt.
Dagen efter mitt sjukhusbesök stannade jag hemma hela dagen, kollade på film och gjorde lite rumänska läxa. Hostade till jag började blöda näsblod. Inte lika illa som min nedsmittade vän Florent som hostade tills han kräktes, men men. Är inte avundsjuk på honom.
Jag börjar iallafall bli bättre nu, medans fler och fler av mina vänner har tvingats uppsöka läkare. Dumma mig.
Samma dag som vi gick och badade var det "kvinnornas dag" här i Rumänien, en av de största högtiderna här. På badhuset fick alla kvinnor/flickor en blomma när dom gick in, alla män gick runt på stan och kånkade på buketter till sina fruar, t.o.m. poliserna gick runt och delade ut blommor till kvinnor på gatan. Det är verkligen en stor högtid här, väldigt fint att se. Alla män som vill visa att de är en äkta man ska gå bärande på en fet bukett. Respect
tillbaka
Så var man tillbaks igen. Hemma i Rumänien.
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
tentaperiod
okej, statusrapport.
Tentaperioden är över. Det var en av de jobbigaste tiderna hittills. Vaknade på mornarna med ont i käkarna då jag legat och gnisslat tänder av oro över hur jag ska hinna med allt jag ska göra till tentan. Jag ska trycka in all biokemi, allt från aminosyror till separationsmetoder, från koenzymer till enzymer, formler och allt. Jag ska lära mig alla nerver, artärer, muskler med fäste och ursprung, deras innervationer och funktioner, vad som ligger medialt om vad, och vad som går till vad. Jag ska trycka in biofysiken med radioaktivitet, referensvärden, allt.
Ibland när jag satt och tänkte vred det till i magen av nära till panik när jag insåg hur mycket det var. Men det viktigaste då är att glömma bort allt du har att göra, och endast fokusera på det du läser på just nu, inget annat. Att oroa sig kommer inte ge dej någonting alls, endast huvudvärk och ännu mindre tid att plugga.
Så, första tentan i biofysik gick bra. Inga större problem, så vi redan hade fått 7 topics inför tentan, och om vi kunde allt det skulle vi iallafall klara den. Och det gjorde vi, iallafall dom flesta.
Sedan var det bara att beta tag i biokemin.
Hade jag inte offrat jullovet, minumum 3 timmar per dag, som mest 10 timmar per dag, hade det aldrig gått så bra som det gick. Vi skulle klämma in formlerna för alla 20 aminosyror, för vitaminer och dess koenzymer, hela citronsyracykeln med puruvatoxidationen, andningskedjan med alla komponenter, och till detta en massa att läsa in om allt från hemoglobinets alla funktioner till information om alla aminosyror och dess olika derivat, från separationsmetoder för proteiner och aminosyror till sjukdomar i proteiner. Alla hade ångest inför tentan, för vi hörde en massa rykten om att våran lärare var ett svin som kuggade allt som kom i hans väg, att på en klass på 60 pers klarade sig 5 st, och allt detta.
Jag gick in i tentasalen med en upprymd förväntan, för då jag hade pluggat i två månader för biokemin skulle nu komma det slutgiltiga beviset för vad jag kunde och inte kunde. Alla fick en unik tenta, med 5 flervalsfrågor och ett stort ämne där man skulle skriva allt man visste om det. Fick vitaminer och koenzymer, satt och svor över mig själv ett tag för att jag inte gått igenom dom en gång till innan jag gick till tentan. Men en efter en började formlerna trilla in i mitt huvud och ut på pappret, och till slut var alla formler utom en printade. Klarade tentan och gick direkt igång på nästa.
Anatomitentan, både den praktiska och den teoretiska. Den praktiska först, med Dr. Moraru som examinator. Och han är så underbart bra!!! Första frågan: kan du peka ut Canalis femoralis? Jag gick på liket, började leta efter helt fel grej, för jag missuppfattade honom och trodde han sa Canalis adductorius. Han tittade på mej och sa:
"Jonny....canalis FEMORALIS, not Adductorius". Så jag gick till rätt ställe och petade in pincetten på helt fel ställe. Han tittade på mej och sa "okej...kan du nämna väggarna till kanalen?". Jag gjorde det, och sen sa han "kan du peka ut vena femoralis?", vilket är en vägg i kanalen, och jag hittade den efter ett tag. Då insåg jag att jag hade pekat ut canalis femoris helt fel, flyttade pincetten och sa "här är canalis femoralis". Han tittade på mej, log och sa "där ser du, det är inte så svårt. Ta det bara lugnt". Jag fortsatte den praktiska tentamen med jämna fel, trotts att jag visste alla svar även om han skulle väcka mej mitt i natten och fråga dom, men p.g.a. min nervositet kom allt ut fel.
Jag kan säga till er som lyssnar, här i Rumänien tillåts inga sådana fel alls, jag hade blivit utkastad ur salen bums, men denna lärare är så otroligt bra att han förstår hur det är att vara en nervös student. Så jag klarade den praktiska tentan, liksom den flesta andra gjorde också.
Därefter följde den teoretiskav tentamen i anatoimi med professor Lörinzi. Det första som hände var att han tog in oss, en och en och såg hur vi var klädda. Hade fått order från honom några veckor innan att vi ska vara propert klädda, med slips ochs skjorta. Han tog in mej och sa "i will make you all look like doctors and dentists". Sedan gic vi alla till en sal och tog plats där och efter ett tag kom även de ungerska studenterna in. Dom ställde upp sig på order av läraren. Vi andra satt redan ner. Han fick syn på en elev som inte var riktigt propert klädd, och började säga något till honom på ungerska, som vi såklart inte förstod, då ungerska är det jävligaste språket att förstå. Vi trodde att han skällde ut honom p.g.a. klädseln, men fick sedan reda på att han inte utfört anatomilabben innan och måste gå och göra den först. Sedan fick vi alla välja två papper, varan en innehöll en fråga om en region på kroppen där vi skulle presentera verbalt alla muskler med ursprung, fäste, funktion och innervation, områdets nerver, artärer, huden och allt annat. Det andra pappret innehåll en fråga om en speciell struktur som vi skulle förklara. Sedan fick vi sitta i ca 25 min och skriva ner allt vi visste.
När vi var klara tog professor Lörinzi upp alla ungerska elever som inte kunde ett eller två av de frågorna dom fått, förhörde dom, och skickade ut dom. Det spelar ingn roll om du kunde en fråga perfekt, om du knappt visste något om den andra frågan. Nästan alla ungerska elever utom 3 var ute ur salen inom 30 min. En tjej skulle prata om höftbenet, och sa "os obturatorium", något som inte existerar, och han frågade "vad sa du?". Hon sa samma sak igen, och han sa åt henne att hon kunde resa sig upp och gå ut ur salen. Han tolererar inga sådana fel.
Därefter var det alla andras tur, de som kunde sina båda frågor, och man fick presentera dom. Tillsammans med professor Lörinzi satt nu Dr. Moraru för att de tillsammans skulle sammanställa ett betyg utifrån både den praktiska och den teoretiska tentan. Dom lyssnade på vad man sade, och kom sedan med två ytterligare frågor som man inte hann förbereda sig på.
Professor Lörinzi är också underbart bra. Kunde man inte så hjälpte han en på vägen.
En av mina följdfrågor var "det venösa systemet i benet", och jag tänkte "åh helvete, jag ska tamejfan kyss Rita Balzano när jag kommer tillbaka till Sverige". Hon är den som har lärt mej allt jag kan om artärer och vener i extremiteterna på jobbet med ultraljud och med alla patienter jag undersökt venerna på borde jag kunna det utan problem. Tack Rita, du räddade mej :)
Efter tentan inföll sig ett underbart befriande lugn, ett sorts nirvanatillstånd som jag sällan känt förut. Såååå skönt!
Allt var avklarat, nu kunde jag bara vila.
Vi gick för att fira, och det blev som vanligt McDonalds :) Första terminen var över.
Tentaperioden är över. Det var en av de jobbigaste tiderna hittills. Vaknade på mornarna med ont i käkarna då jag legat och gnisslat tänder av oro över hur jag ska hinna med allt jag ska göra till tentan. Jag ska trycka in all biokemi, allt från aminosyror till separationsmetoder, från koenzymer till enzymer, formler och allt. Jag ska lära mig alla nerver, artärer, muskler med fäste och ursprung, deras innervationer och funktioner, vad som ligger medialt om vad, och vad som går till vad. Jag ska trycka in biofysiken med radioaktivitet, referensvärden, allt.
Ibland när jag satt och tänkte vred det till i magen av nära till panik när jag insåg hur mycket det var. Men det viktigaste då är att glömma bort allt du har att göra, och endast fokusera på det du läser på just nu, inget annat. Att oroa sig kommer inte ge dej någonting alls, endast huvudvärk och ännu mindre tid att plugga.
Så, första tentan i biofysik gick bra. Inga större problem, så vi redan hade fått 7 topics inför tentan, och om vi kunde allt det skulle vi iallafall klara den. Och det gjorde vi, iallafall dom flesta.
Sedan var det bara att beta tag i biokemin.
Hade jag inte offrat jullovet, minumum 3 timmar per dag, som mest 10 timmar per dag, hade det aldrig gått så bra som det gick. Vi skulle klämma in formlerna för alla 20 aminosyror, för vitaminer och dess koenzymer, hela citronsyracykeln med puruvatoxidationen, andningskedjan med alla komponenter, och till detta en massa att läsa in om allt från hemoglobinets alla funktioner till information om alla aminosyror och dess olika derivat, från separationsmetoder för proteiner och aminosyror till sjukdomar i proteiner. Alla hade ångest inför tentan, för vi hörde en massa rykten om att våran lärare var ett svin som kuggade allt som kom i hans väg, att på en klass på 60 pers klarade sig 5 st, och allt detta.
Jag gick in i tentasalen med en upprymd förväntan, för då jag hade pluggat i två månader för biokemin skulle nu komma det slutgiltiga beviset för vad jag kunde och inte kunde. Alla fick en unik tenta, med 5 flervalsfrågor och ett stort ämne där man skulle skriva allt man visste om det. Fick vitaminer och koenzymer, satt och svor över mig själv ett tag för att jag inte gått igenom dom en gång till innan jag gick till tentan. Men en efter en började formlerna trilla in i mitt huvud och ut på pappret, och till slut var alla formler utom en printade. Klarade tentan och gick direkt igång på nästa.
Anatomitentan, både den praktiska och den teoretiska. Den praktiska först, med Dr. Moraru som examinator. Och han är så underbart bra!!! Första frågan: kan du peka ut Canalis femoralis? Jag gick på liket, började leta efter helt fel grej, för jag missuppfattade honom och trodde han sa Canalis adductorius. Han tittade på mej och sa:
"Jonny....canalis FEMORALIS, not Adductorius". Så jag gick till rätt ställe och petade in pincetten på helt fel ställe. Han tittade på mej och sa "okej...kan du nämna väggarna till kanalen?". Jag gjorde det, och sen sa han "kan du peka ut vena femoralis?", vilket är en vägg i kanalen, och jag hittade den efter ett tag. Då insåg jag att jag hade pekat ut canalis femoris helt fel, flyttade pincetten och sa "här är canalis femoralis". Han tittade på mej, log och sa "där ser du, det är inte så svårt. Ta det bara lugnt". Jag fortsatte den praktiska tentamen med jämna fel, trotts att jag visste alla svar även om han skulle väcka mej mitt i natten och fråga dom, men p.g.a. min nervositet kom allt ut fel.
Jag kan säga till er som lyssnar, här i Rumänien tillåts inga sådana fel alls, jag hade blivit utkastad ur salen bums, men denna lärare är så otroligt bra att han förstår hur det är att vara en nervös student. Så jag klarade den praktiska tentan, liksom den flesta andra gjorde också.
Därefter följde den teoretiskav tentamen i anatoimi med professor Lörinzi. Det första som hände var att han tog in oss, en och en och såg hur vi var klädda. Hade fått order från honom några veckor innan att vi ska vara propert klädda, med slips ochs skjorta. Han tog in mej och sa "i will make you all look like doctors and dentists". Sedan gic vi alla till en sal och tog plats där och efter ett tag kom även de ungerska studenterna in. Dom ställde upp sig på order av läraren. Vi andra satt redan ner. Han fick syn på en elev som inte var riktigt propert klädd, och började säga något till honom på ungerska, som vi såklart inte förstod, då ungerska är det jävligaste språket att förstå. Vi trodde att han skällde ut honom p.g.a. klädseln, men fick sedan reda på att han inte utfört anatomilabben innan och måste gå och göra den först. Sedan fick vi alla välja två papper, varan en innehöll en fråga om en region på kroppen där vi skulle presentera verbalt alla muskler med ursprung, fäste, funktion och innervation, områdets nerver, artärer, huden och allt annat. Det andra pappret innehåll en fråga om en speciell struktur som vi skulle förklara. Sedan fick vi sitta i ca 25 min och skriva ner allt vi visste.
När vi var klara tog professor Lörinzi upp alla ungerska elever som inte kunde ett eller två av de frågorna dom fått, förhörde dom, och skickade ut dom. Det spelar ingn roll om du kunde en fråga perfekt, om du knappt visste något om den andra frågan. Nästan alla ungerska elever utom 3 var ute ur salen inom 30 min. En tjej skulle prata om höftbenet, och sa "os obturatorium", något som inte existerar, och han frågade "vad sa du?". Hon sa samma sak igen, och han sa åt henne att hon kunde resa sig upp och gå ut ur salen. Han tolererar inga sådana fel.
Därefter var det alla andras tur, de som kunde sina båda frågor, och man fick presentera dom. Tillsammans med professor Lörinzi satt nu Dr. Moraru för att de tillsammans skulle sammanställa ett betyg utifrån både den praktiska och den teoretiska tentan. Dom lyssnade på vad man sade, och kom sedan med två ytterligare frågor som man inte hann förbereda sig på.
Professor Lörinzi är också underbart bra. Kunde man inte så hjälpte han en på vägen.
En av mina följdfrågor var "det venösa systemet i benet", och jag tänkte "åh helvete, jag ska tamejfan kyss Rita Balzano när jag kommer tillbaka till Sverige". Hon är den som har lärt mej allt jag kan om artärer och vener i extremiteterna på jobbet med ultraljud och med alla patienter jag undersökt venerna på borde jag kunna det utan problem. Tack Rita, du räddade mej :)
Efter tentan inföll sig ett underbart befriande lugn, ett sorts nirvanatillstånd som jag sällan känt förut. Såååå skönt!
Allt var avklarat, nu kunde jag bara vila.
Vi gick för att fira, och det blev som vanligt McDonalds :) Första terminen var över.
födelsedag!!
så fyller man år då....
Fick min första gratulation av Arben och Ridvan medans jag stod och plockade i mitt rum 3 på natten och jag, via nån form utan Freudiansk slip började sjunga på "its you birthday tomorrow" av Hello Sapheride.
I skolan fick jag ännu mer gratulationer av klasskamraterna, fick en Kinderägg-choklad av Anna. Får se vad som händer ikväll. Jag fyller ju år på totalt fel tidpunkt: 4 dagar kvar till anatomitentan och alla har ångest över hur det ska gå.
Troligtvis går vi till Mc.Donalds efter anatomilektionen, trycker i oss en svettig burkare och går hem sen för att studera natten igenom. Påminn mig att jag ska köpa kaffe, kofferinpiller, ett signalhorn och en påse is att lägga i byxan. Då ska jag nog kunna hålla mej vaken för studier.
Fick min första gratulation av Arben och Ridvan medans jag stod och plockade i mitt rum 3 på natten och jag, via nån form utan Freudiansk slip började sjunga på "its you birthday tomorrow" av Hello Sapheride.
I skolan fick jag ännu mer gratulationer av klasskamraterna, fick en Kinderägg-choklad av Anna. Får se vad som händer ikväll. Jag fyller ju år på totalt fel tidpunkt: 4 dagar kvar till anatomitentan och alla har ångest över hur det ska gå.
Troligtvis går vi till Mc.Donalds efter anatomilektionen, trycker i oss en svettig burkare och går hem sen för att studera natten igenom. Påminn mig att jag ska köpa kaffe, kofferinpiller, ett signalhorn och en påse is att lägga i byxan. Då ska jag nog kunna hålla mej vaken för studier.
kemi
nyss hemkommen från gymmet. Gick lite senare idag, rnut 12, satt uppe till kl 3 i natt och snackade med en kompis. Har kommit underfund med att de sista timmarna innan sömnen är väldigt icke produktiva i läxläsningssynpunkt. Det börjar med att man går in lite på facebook varannan kvart, sen börjar man omväxla med nåt klipp på youtube och innan man vet ordet av sitter man och snackar på skype till kl 4, varav de sista timmarna mest har varit bortkastade. Visserligen behöver sin vila från plugget, men istället för att surfa en massa skit tills ögonlocken faller ihop så skulle man ha kunnat sova istället, och vakna tidigare på morgonen. Fan, nu låter jag tråkigt vuxen.
Imorgon är det biokemi tenta. Har läst i snart två månader till den här skiten. Blir det för lätt blir jag nästan besviken, för då har jag prioriterat bort anatomin helt i onödan. Kl 08.00 imorgon smäller det. To be concluded...
Imorgon är det biokemi tenta. Har läst i snart två månader till den här skiten. Blir det för lätt blir jag nästan besviken, för då har jag prioriterat bort anatomin helt i onödan. Kl 08.00 imorgon smäller det. To be concluded...
Hmmm
Förvirring.....
Vi har en gigantisk tenta i biokemi på tisdag. Känns okej med den, kan grunderna och sånt tycker jag, en jävla massa formler vi inte kommer använda nå mer i hela livet, men men.
5 dagar efter den tentan kommer anatomitentan, både praktisk anatomi och teoretisk.
Praktisk del: jag och Dr. Moraru står framför liket vi har karvat i hela terminen och han säger:
"so, Mr Jonny, show me nervs saphenous and its course, its innervation the other things you are supposed to know by now" och jag står med lökringar stora som vattenmeloner och stammar fram något om "canalis adduktorius... suralis...mmm.....fuck".
Den teoretiska tentan, samma sak, men med lökringar på finsjkortan istället för på labbrocken.
Har idag varit på gymmet, kommit tillbaka runt 14 och setat tills 21 konstant med biokemin. Ännu en dag med neglegerad anatomi. Men jag är inte orolig, vet inte varför. Får se hur det går.
Vilken jävla känsla det skulle vara att sätta sej på planet till Sverige utan någon tenta att tänka på och ingen svintung väska att bära på. Inget inom närmaste tiden skulle slå den känslan. Sekunden planet lyfter skulle jag bara vara i nuet och vara ett med allt. Inte för att jag inte gillar Rumänien och vill åka hem, för jag gillar verkligen Rumänien, men jag gillar också att flyga och har inte riktigt kunnat njuta av det hittills p.g.a. stress inför prov.
Vi har en gigantisk tenta i biokemi på tisdag. Känns okej med den, kan grunderna och sånt tycker jag, en jävla massa formler vi inte kommer använda nå mer i hela livet, men men.
5 dagar efter den tentan kommer anatomitentan, både praktisk anatomi och teoretisk.
Praktisk del: jag och Dr. Moraru står framför liket vi har karvat i hela terminen och han säger:
"so, Mr Jonny, show me nervs saphenous and its course, its innervation the other things you are supposed to know by now" och jag står med lökringar stora som vattenmeloner och stammar fram något om "canalis adduktorius... suralis...mmm.....fuck".
Den teoretiska tentan, samma sak, men med lökringar på finsjkortan istället för på labbrocken.
Har idag varit på gymmet, kommit tillbaka runt 14 och setat tills 21 konstant med biokemin. Ännu en dag med neglegerad anatomi. Men jag är inte orolig, vet inte varför. Får se hur det går.
Vilken jävla känsla det skulle vara att sätta sej på planet till Sverige utan någon tenta att tänka på och ingen svintung väska att bära på. Inget inom närmaste tiden skulle slå den känslan. Sekunden planet lyfter skulle jag bara vara i nuet och vara ett med allt. Inte för att jag inte gillar Rumänien och vill åka hem, för jag gillar verkligen Rumänien, men jag gillar också att flyga och har inte riktigt kunnat njuta av det hittills p.g.a. stress inför prov.
