tillbaka
Så var man tillbaks igen. Hemma i Rumänien.
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
Kommentarer
Trackback
