Zoo
Igår var vi på stadens djrpark för andra gången sen jag kom hit för snart 2 år sedan. Det mesta var sig likt. Har inte varit på så många zoo i mitt liv, bara Kolmården en gång och sen om man ska räkna Skansen men jag vet inte, så kanske jag bara får denna känsla från Tirgu Mures zoo, men djurpaker är verkligen en excibition i människans sämsta sidor. Att låsa in levande djur och sen gå och titta på dom. Jag förstår inte grejjen med det, det enda jag känner när jag går där är medlidande med de stackars djuren. Jag tror inte djur är så dumma att de inte känner sig en aning förnedrade när de blir utställningsobjekt för människan. Okej, kanske inte alla djur känner så, men djur med högre intelligens är jag säker på vet precis vad som försegår.
Trots människan höga intelligens är vi förvånadsvärt trångsynta i synen på andra varelsers varseblivenhet. Vi tror lätt att vi är de enda som kan se saker på ett speciellt sätt, att vi är de enda som kan känna på ett speciellt sätt och att djuren med sin avsevärt minskade cortexyta eller färre communicanser mellan hemisfärerna inte är kapabla till dessa känslor. Men det tror inte jag. Jag tror inte att apan i buren är likgiltig mot människorna som står utanför och pekar och skrattar åt den.
Att sedan vissa människor spelar på mänsklighetens sadistiska sidor och säljer ärtpistoler precis utanför ingången till djurparken, som om inte människor ens skulle komma på tanken att skjuta på aporna med dem, gör inte min syn på det hela bättre.
Men några fina bilder blev det iallafall.
Här är Biffen och Tjuren på samma bild. Biffen är till hö...vänst...fan nu vet jag inte vem som är vem
Sherekhan möter Pumba i ett episkt face-off
Djurparkens sötaste par
Den här bilden är tagen några sekunder innan pantern vänder sig om och spray-kissar ner oss åskådare
Trots människan höga intelligens är vi förvånadsvärt trångsynta i synen på andra varelsers varseblivenhet. Vi tror lätt att vi är de enda som kan se saker på ett speciellt sätt, att vi är de enda som kan känna på ett speciellt sätt och att djuren med sin avsevärt minskade cortexyta eller färre communicanser mellan hemisfärerna inte är kapabla till dessa känslor. Men det tror inte jag. Jag tror inte att apan i buren är likgiltig mot människorna som står utanför och pekar och skrattar åt den.
Att sedan vissa människor spelar på mänsklighetens sadistiska sidor och säljer ärtpistoler precis utanför ingången till djurparken, som om inte människor ens skulle komma på tanken att skjuta på aporna med dem, gör inte min syn på det hela bättre.
Men några fina bilder blev det iallafall.
Här är Biffen och Tjuren på samma bild. Biffen är till hö...vänst...fan nu vet jag inte vem som är vem
Sherekhan möter Pumba i ett episkt face-off
Djurparkens sötaste par
Den här bilden är tagen några sekunder innan pantern vänder sig om och spray-kissar ner oss åskådare
Radde's födelsedag
Precis hemkommen från firandet av en väns födelsedag. Han fyllde 25 år och vi grabbar bestämde att vi skulle överaska honom. Vi fick Florent att övertala honom att gå på en promenad, medan vi andra (jag, Hassan, Arben, Ridvan, Abdi, Umid, Kara och Ahmed) smög oss in i hans hem och gömde oss. På bilden ses Arben längst till vänster, sedan Hassan som pillar med nån nötpåse. Ståendes på andra sidan av kortet är Karar som lägger upp tårtan, och till höger om honom sitter Ahmed.
Vi dukade upp med tårta och ljus och skrev "Biffen 25 år" med chokladgrädde på pappkartongen som tårtan kom med:
Kanske inget konstverk med det är gjord med kärlek (och chokladgrädde och honung).
Däremot var tårtan väldigt fin.
När sedan Radde kom tillbaka från promenaden med Florent hoppade vi alla fram och överraskade honom. Sen blev det gratulationssång och efterföljande tårt - och banankalas. På bilden ser nu Arben ståedes, sittandes med grön tröjja är födelsedagsbarnet Radde och bredvid honom sitter Karar. Huvudet som ni ser i nedre högra hörnet tillhör Ahmed, och i nedre vänstra hörnet syns Florent.
Efter att all glass och coca cola inmundigats bestämde vi oss för att ta en promenad i stadsnatten, för att sedan gå hem till sig. Det är väldigt varmt ute just nu. Jag vet att man inte ska säga så, för risken är att man som straff får en snöstorm imorgon, men men. Vi gick in omt centrum och pratade om allt. Jag tvekar på att om någon sett oss just då hade undrat vilka vi var. I egenskap av "english section" vet alla i Tirgu Mures vilka vi är. I början av första året kom t.ex. en poliskonstapel fram till en i våran klass och påminde honom att vi i english section måste gå och registrera oss hos polisen så att det vet att vi bor här. Konstapeln kunde räkna upp signalementet för samtliga i våran klass. Visserligen är vi bara 20 st. men det ger en fingervsining om hur liten staden är i sin mentalitet. Allt nytt folk blir en sensation. Jag tycker synd om de afrikanska missonärer som brukar dyka upp här ibland och bli stationerade i nån av stadens religiösa center. Undrar vad för hemskhet den personen gjort för att ha förtjänat ett sådant uppdrag.
Vi fortsatte igenom stan, gjorde en transylvansk version på The Beatles klassiska skivomslag till "Abbey Road":
Umid längst bak, sedan Ahmed, Arben och Karar. Kanske inte optimala ljusförhållanden, men ändå inovativt om jag får säga det själv!
Nästa anhalt blev den precis stängande McDonalds, där Radde ville bjuda alla oss på mat. Som tur var stängde dom som sagt precis när vi kom, annars hade Radde blivit ruinerad. På bilden nedan ser nu Radde som tittat bakåt, och till vänster om honom David. Längst fram till vänster är Hassan, till höger om honom Arben, Florent, Umid och Karar.
Vi gick istället hem till oss (mej, Arben och Ridvan), satte oss alla på trappan och pratade i en halvtimme. På bilden ser ni Kara till vänster, sen Florent, Arben och stående är födelsedagsbarnet Radde. Dörren som trapporna leder upp till längst bak är porten till vårat lägenhetskomplex.
Vi toppade av allt med en liten gruppbild där även jag fick vara med. På bilden står Florent längst till vänster, till höger om honom Hassan, Arben och så jag. Killen bakom är Karar.
Detta var ett dagsplock ur våran vardag. Hoppas ni gillade det. Nu ska jag sova!
God natt!!
Vi dukade upp med tårta och ljus och skrev "Biffen 25 år" med chokladgrädde på pappkartongen som tårtan kom med:
Kanske inget konstverk med det är gjord med kärlek (och chokladgrädde och honung).
Däremot var tårtan väldigt fin.
När sedan Radde kom tillbaka från promenaden med Florent hoppade vi alla fram och överraskade honom. Sen blev det gratulationssång och efterföljande tårt - och banankalas. På bilden ser nu Arben ståedes, sittandes med grön tröjja är födelsedagsbarnet Radde och bredvid honom sitter Karar. Huvudet som ni ser i nedre högra hörnet tillhör Ahmed, och i nedre vänstra hörnet syns Florent.
Efter att all glass och coca cola inmundigats bestämde vi oss för att ta en promenad i stadsnatten, för att sedan gå hem till sig. Det är väldigt varmt ute just nu. Jag vet att man inte ska säga så, för risken är att man som straff får en snöstorm imorgon, men men. Vi gick in omt centrum och pratade om allt. Jag tvekar på att om någon sett oss just då hade undrat vilka vi var. I egenskap av "english section" vet alla i Tirgu Mures vilka vi är. I början av första året kom t.ex. en poliskonstapel fram till en i våran klass och påminde honom att vi i english section måste gå och registrera oss hos polisen så att det vet att vi bor här. Konstapeln kunde räkna upp signalementet för samtliga i våran klass. Visserligen är vi bara 20 st. men det ger en fingervsining om hur liten staden är i sin mentalitet. Allt nytt folk blir en sensation. Jag tycker synd om de afrikanska missonärer som brukar dyka upp här ibland och bli stationerade i nån av stadens religiösa center. Undrar vad för hemskhet den personen gjort för att ha förtjänat ett sådant uppdrag.
Vi fortsatte igenom stan, gjorde en transylvansk version på The Beatles klassiska skivomslag till "Abbey Road":
Umid längst bak, sedan Ahmed, Arben och Karar. Kanske inte optimala ljusförhållanden, men ändå inovativt om jag får säga det själv!
Nästa anhalt blev den precis stängande McDonalds, där Radde ville bjuda alla oss på mat. Som tur var stängde dom som sagt precis när vi kom, annars hade Radde blivit ruinerad. På bilden nedan ser nu Radde som tittat bakåt, och till vänster om honom David. Längst fram till vänster är Hassan, till höger om honom Arben, Florent, Umid och Karar.
Vi gick istället hem till oss (mej, Arben och Ridvan), satte oss alla på trappan och pratade i en halvtimme. På bilden ser ni Kara till vänster, sen Florent, Arben och stående är födelsedagsbarnet Radde. Dörren som trapporna leder upp till längst bak är porten till vårat lägenhetskomplex.
Vi toppade av allt med en liten gruppbild där även jag fick vara med. På bilden står Florent längst till vänster, till höger om honom Hassan, Arben och så jag. Killen bakom är Karar.
Detta var ett dagsplock ur våran vardag. Hoppas ni gillade det. Nu ska jag sova!
God natt!!
back!
Det blir alltid så himla långt mellan mina inlägg. En av anledningarna är min minst sagt grundläggande kunskap om windows, vilket gjorde att mitt skrivbord var inställt på engelskt språk ganska länge. Tills Karar kom över och visade att problemet kunde lösas med maximalt tre knapptryck.
Så nu är jag igång igen. Eftersom det var så länge sen jag skrev sist vore det på sin plats med en resumé av den gångna tiden. Ni får nöja er med att det har varit mycket plugg, mycket träning och en hemresa i mitten av februari. Mer än så finns egentligen inte att säga, så jag besparar er en tråkig genomgång och börjar istället på nyy blad frånochmed nu.
Igår var jag och Florent på rumänsk marknad för att leta en varsin cykel. Marknaden låg längs Mures-älvens strand (en av de smutsigaste vattnen jag skådat) och var fylld med folk från alla samhällsklasser. Allt från rika med kostymer till fattiga med trasor.
Problemet med att gå på en rumänsk marknad och vara klädd som någon från ett annat land, ty jag var inte uppseendeväckande klädd men ändå utstickande från mängden, är att många säljare lägger märke till detta och direkt vill blåsa en.
Jag har tänkt mycket på detta. Vi träffade en svensk-rumänsk familj här i staden som kommer några gånger per år för att kolla upp sina affärer (ett par klädersaffärer de har runt om i Rumänien) och vi pratade lite med dom. Det dom konstaterade utan vidare var att alla, och då menar jag inte några utan ALLA försöker blåsa en på pengar här. I egenskap av kritvit nordbo med rött hår (ovanligt här i Rumänien) vet jag att jag är ett tacksammare byte att blåsa, för det märks att jag inte är härifrån och då troligtvis mer blåögd (egentligen grön-brun) än den inhemska befolkningen. Så, jo, jag har märkt det. Inte för att jag skulle dra alla över en kam, men många är så. Mina vänner som jag studerar med som inte har svensk bakgrund utan är uppväxt med utländsk uppfostran är mer anpassade till detta beteende och märker enklare om någon försöker tjäna pengar på dom. De ser der dessutom inte som något personligt när någon gör så, vilket jag lätt kan göra som inte är van vid detta beteende. Men frågar är om detta beteende är fel, eller om det är jag som är naiv? Är det rumänerna som är pengagiriga eller är det svenskar som är barnsligt blåögda i sitt tankesätt att "rätt ska vara rätt". Är rätt i vissa avseenden ett relativt begrepp? Om chansen ges, är det rätt eller fel att ta den? Får personen som blir blåst skylla sig själv eller ligger skulden på den som blåser?
Jag vet inte, jag tror inte att människor i allmänhet uppsåtligt gör saker för att göra andra illa (kanske ett uttalande från min naiva sida) så detta beteende med att tjäna pengar på ovetande/okunniga personer bara för att de kan handlar mer om ett normalt beteende bland många andra.
Vi svenskar är väldigt kalla mot personer vi inte har en relation till. Går vi in på en buss och det sitter en person längst bak till höger sätter vi oss längst fram till vänster bara för att avståndet mellan oss ska bli så långt som möjligt. Vi svenskar har en väldigt stark personlig gräns omkring oss som inte för överträdas och detta är ett typiskt karaktärsdrag för oss i norr. Men även om dessa beteende är beklagligt så tillhör de den svenska normalfloran, och även om man säger att svenskar är så betyder det inte att alla svenskar är så.
Så även om rumänerna tar chanserna att tjäna pengar på en betyder inte det att de uppsåtligt gör något illa, det är ett normalt beteende precis som de dålig sidorna vi har. Och även om jag säger att rumäner är så betyder det inte att alla är så.
Så därför, när man går på rumänsk marknad ska man alltid ha på sig sina kritiska glasögon. Var beredd på att cykeln du köpte för 150 lei inte är värd mer än 50 och troligtvis kommer fungera därefter. Man får anpassa sig, ta seden dit man kommer och som svensk bli lite mindre naiv.
Så nu är jag igång igen. Eftersom det var så länge sen jag skrev sist vore det på sin plats med en resumé av den gångna tiden. Ni får nöja er med att det har varit mycket plugg, mycket träning och en hemresa i mitten av februari. Mer än så finns egentligen inte att säga, så jag besparar er en tråkig genomgång och börjar istället på nyy blad frånochmed nu.
Igår var jag och Florent på rumänsk marknad för att leta en varsin cykel. Marknaden låg längs Mures-älvens strand (en av de smutsigaste vattnen jag skådat) och var fylld med folk från alla samhällsklasser. Allt från rika med kostymer till fattiga med trasor.
Problemet med att gå på en rumänsk marknad och vara klädd som någon från ett annat land, ty jag var inte uppseendeväckande klädd men ändå utstickande från mängden, är att många säljare lägger märke till detta och direkt vill blåsa en.
Jag har tänkt mycket på detta. Vi träffade en svensk-rumänsk familj här i staden som kommer några gånger per år för att kolla upp sina affärer (ett par klädersaffärer de har runt om i Rumänien) och vi pratade lite med dom. Det dom konstaterade utan vidare var att alla, och då menar jag inte några utan ALLA försöker blåsa en på pengar här. I egenskap av kritvit nordbo med rött hår (ovanligt här i Rumänien) vet jag att jag är ett tacksammare byte att blåsa, för det märks att jag inte är härifrån och då troligtvis mer blåögd (egentligen grön-brun) än den inhemska befolkningen. Så, jo, jag har märkt det. Inte för att jag skulle dra alla över en kam, men många är så. Mina vänner som jag studerar med som inte har svensk bakgrund utan är uppväxt med utländsk uppfostran är mer anpassade till detta beteende och märker enklare om någon försöker tjäna pengar på dom. De ser der dessutom inte som något personligt när någon gör så, vilket jag lätt kan göra som inte är van vid detta beteende. Men frågar är om detta beteende är fel, eller om det är jag som är naiv? Är det rumänerna som är pengagiriga eller är det svenskar som är barnsligt blåögda i sitt tankesätt att "rätt ska vara rätt". Är rätt i vissa avseenden ett relativt begrepp? Om chansen ges, är det rätt eller fel att ta den? Får personen som blir blåst skylla sig själv eller ligger skulden på den som blåser?
Jag vet inte, jag tror inte att människor i allmänhet uppsåtligt gör saker för att göra andra illa (kanske ett uttalande från min naiva sida) så detta beteende med att tjäna pengar på ovetande/okunniga personer bara för att de kan handlar mer om ett normalt beteende bland många andra.
Vi svenskar är väldigt kalla mot personer vi inte har en relation till. Går vi in på en buss och det sitter en person längst bak till höger sätter vi oss längst fram till vänster bara för att avståndet mellan oss ska bli så långt som möjligt. Vi svenskar har en väldigt stark personlig gräns omkring oss som inte för överträdas och detta är ett typiskt karaktärsdrag för oss i norr. Men även om dessa beteende är beklagligt så tillhör de den svenska normalfloran, och även om man säger att svenskar är så betyder det inte att alla svenskar är så.
Så även om rumänerna tar chanserna att tjäna pengar på en betyder inte det att de uppsåtligt gör något illa, det är ett normalt beteende precis som de dålig sidorna vi har. Och även om jag säger att rumäner är så betyder det inte att alla är så.
Så därför, när man går på rumänsk marknad ska man alltid ha på sig sina kritiska glasögon. Var beredd på att cykeln du köpte för 150 lei inte är värd mer än 50 och troligtvis kommer fungera därefter. Man får anpassa sig, ta seden dit man kommer och som svensk bli lite mindre naiv.
