Drama
Första patienten som medicinstuderande.
Jag och grabbarna (Arben, Florent; Ridvan, Roger, Umid) och Anna skulle gå till ett solarium för att få en sexig bränna lagom till sommaren (som för övrigt lyser med sin frånvaro i detta land).
När vi gick längs gatan mot solariet kom vi förbi en busshållsplats där en kvinna ligger med ansiktet i marken, gör lite ryckiga rörselser med högra armen, men annars helt till synes livlös. Armens rörelse får oss att tänka på kanske ett epileptiskt anfall, men vi vet inte. Ingen gör någonting alls, fastän det finns väldigt många människor där. Får mej att tänka på ett psykologiskt experiment min förra arbetskamrat Rita berättade för mej om. Experimentet hade kommit fram till att chansen att någon ska hjälpa en medmänniska i nöd är omvänt proportionell mot antalet människor vi platsen. Alltså, ju fler människor det är på platsen, desto mindre chans är det att någon kommer hjälpa denne i nöd, då alla tänker "men det där kan väl nån annan göra istället, varför måste alltid jag vara den som är den räddande ängeln?"
Kvinnan är helt klart en zigenare, men sitt karaktäristiska huckle och färggranna klänning och mörkare hudfärg, troligtvis i 70-årsåldern.
Vi alla stannar upp, tittar och undrar varför ingen gör någonting, inser att ingen heller kommer göra ett skit, så vi slänger oss in i hetluften. Tar pulsen, kollar andningen och märker att hon iallafall lever. Vi ringer ambulansen, och stannar där tills den ska komma. Vi försöker inte flytta henne, av rädsla att hon kanske skadat nacken, och därmed kanske åsamkas mer skada om vi flyttar henne.
Kvinnan doftar aceton, inte sprit, och en rumänsk kvinna kommer fram till mej och säger "beau" och gör tecknet för att dricka, antyder att kvinnan är så full att hon kollapsat.
En annan person påpekar hennes position med ansiktet rakt ner i marken, att hon kanske kan kvävas, så jag och Arben flyttar om henne till framåtstupa sidoläge, dock på höger sida men iallafall, man kan inte vara så petig.
Arben går ner, pratar lite med henne, hon vaknar sakta till, men vi säger åt henne på rumänska "stai aici", alltså stanna här, eller ligg kvar.
Efter ett tag kommer ambulansen. Förarna kommer ut och jag säger någonting på engelska, och får svaret "prata rumänska" av den otacksamma gubbjäveln.
Anna, som är den enda rumänen i sällskapet, går in och talar om vad som hänt.
Jag, Arben och de två ambulansmännen hjälps åt att lyfta upp henne på båren och hon far iväg.
Senare på kvällen går jag, Ridvan och Arben hemåt och jag tänker på vad som vi hade sett. Kvinnan vad medvetslös, eller iallafall medvetandenedsatt och doftade starkt av aceton.
Jag säger till Arben och Ridvan "den där kvinnan idag. Hon doftade aceton. Det måste ha varit...." och så säger vi i kör "diabetes!!!!".
Hypoglycemi, alltså kraftigt nedsatt blodsocker, som kan komma av diabetes, tvingar kroppen att använda alternativa energisubstrat istället för glukos, och detta kan t.ex. vara s.k. ketonkroppar. Ketonkroppar ger personen en kraftig andedräkt av aceton. Kvinnan hade alltså diabetes, hade fått en hypoglykemisk chock för att hon inte skött sin diabetes så bra den dagen och tappar medvetande och fallit ihop på gatan. De förbigående människorna såg en däckad zigensk kvinna som luktade sprit, och såg det bättre att lämna henne liggandes tills hon hade nyktrat till. Tänk vad fel det kan bli.
Får mej att tänka på en sak som min goda vän Linnea en gång berättat för mej. Om en gammal man i Stockholm som fallit ihop på Drottninggatan på natten. Ingen gjordet ett skit, och mannen var död när någon kom sig för att göra nånting. De förbigående stockholmarna såg en man däckad på gatan och tog honom för en fyllis med för mycket innanför västen, och liksom nu lämnade honom för att nyktra till. Det som egentligen hade hänt var att mannen gått ut och glömt sin hjärtmedicin hemma, fått en hjärtattack på gatan och fallit ihop. Inget mer än så. Han kunde ha räddats om någon bara sett förbi det som verkade uppenbart och hjälpt honom.
Så nästa gång ni ser någon i nöd, tänk inte så mycket, bara gör. För tänk om...
Jag och grabbarna (Arben, Florent; Ridvan, Roger, Umid) och Anna skulle gå till ett solarium för att få en sexig bränna lagom till sommaren (som för övrigt lyser med sin frånvaro i detta land).
När vi gick längs gatan mot solariet kom vi förbi en busshållsplats där en kvinna ligger med ansiktet i marken, gör lite ryckiga rörselser med högra armen, men annars helt till synes livlös. Armens rörelse får oss att tänka på kanske ett epileptiskt anfall, men vi vet inte. Ingen gör någonting alls, fastän det finns väldigt många människor där. Får mej att tänka på ett psykologiskt experiment min förra arbetskamrat Rita berättade för mej om. Experimentet hade kommit fram till att chansen att någon ska hjälpa en medmänniska i nöd är omvänt proportionell mot antalet människor vi platsen. Alltså, ju fler människor det är på platsen, desto mindre chans är det att någon kommer hjälpa denne i nöd, då alla tänker "men det där kan väl nån annan göra istället, varför måste alltid jag vara den som är den räddande ängeln?"
Kvinnan är helt klart en zigenare, men sitt karaktäristiska huckle och färggranna klänning och mörkare hudfärg, troligtvis i 70-årsåldern.
Vi alla stannar upp, tittar och undrar varför ingen gör någonting, inser att ingen heller kommer göra ett skit, så vi slänger oss in i hetluften. Tar pulsen, kollar andningen och märker att hon iallafall lever. Vi ringer ambulansen, och stannar där tills den ska komma. Vi försöker inte flytta henne, av rädsla att hon kanske skadat nacken, och därmed kanske åsamkas mer skada om vi flyttar henne.
Kvinnan doftar aceton, inte sprit, och en rumänsk kvinna kommer fram till mej och säger "beau" och gör tecknet för att dricka, antyder att kvinnan är så full att hon kollapsat.
En annan person påpekar hennes position med ansiktet rakt ner i marken, att hon kanske kan kvävas, så jag och Arben flyttar om henne till framåtstupa sidoläge, dock på höger sida men iallafall, man kan inte vara så petig.
Arben går ner, pratar lite med henne, hon vaknar sakta till, men vi säger åt henne på rumänska "stai aici", alltså stanna här, eller ligg kvar.
Efter ett tag kommer ambulansen. Förarna kommer ut och jag säger någonting på engelska, och får svaret "prata rumänska" av den otacksamma gubbjäveln.
Anna, som är den enda rumänen i sällskapet, går in och talar om vad som hänt.
Jag, Arben och de två ambulansmännen hjälps åt att lyfta upp henne på båren och hon far iväg.
Senare på kvällen går jag, Ridvan och Arben hemåt och jag tänker på vad som vi hade sett. Kvinnan vad medvetslös, eller iallafall medvetandenedsatt och doftade starkt av aceton.
Jag säger till Arben och Ridvan "den där kvinnan idag. Hon doftade aceton. Det måste ha varit...." och så säger vi i kör "diabetes!!!!".
Hypoglycemi, alltså kraftigt nedsatt blodsocker, som kan komma av diabetes, tvingar kroppen att använda alternativa energisubstrat istället för glukos, och detta kan t.ex. vara s.k. ketonkroppar. Ketonkroppar ger personen en kraftig andedräkt av aceton. Kvinnan hade alltså diabetes, hade fått en hypoglykemisk chock för att hon inte skött sin diabetes så bra den dagen och tappar medvetande och fallit ihop på gatan. De förbigående människorna såg en däckad zigensk kvinna som luktade sprit, och såg det bättre att lämna henne liggandes tills hon hade nyktrat till. Tänk vad fel det kan bli.
Får mej att tänka på en sak som min goda vän Linnea en gång berättat för mej. Om en gammal man i Stockholm som fallit ihop på Drottninggatan på natten. Ingen gjordet ett skit, och mannen var död när någon kom sig för att göra nånting. De förbigående stockholmarna såg en man däckad på gatan och tog honom för en fyllis med för mycket innanför västen, och liksom nu lämnade honom för att nyktra till. Det som egentligen hade hänt var att mannen gått ut och glömt sin hjärtmedicin hemma, fått en hjärtattack på gatan och fallit ihop. Inget mer än så. Han kunde ha räddats om någon bara sett förbi det som verkade uppenbart och hjälpt honom.
Så nästa gång ni ser någon i nöd, tänk inte så mycket, bara gör. För tänk om...
uppdatering
som min bror sa, det var ett tag sen jag skrev någonting.
Vet inte vad som hänt sedan dess, men jag kan fylla i det jag minns:
Mycket fester, tre dagar i sträck. En svinfylla, en halvfylla och en tråkig fest...en av varje, en av varje på stadens stora klubbar.
En planerad tripp till stadens strippklubb för att fira en klasskompis som fyllde år, men detta fick ställas in.
Nya kurser:
- cellbiologi: en snygg lärarinna som läser allt innantill, nästan så att hon uttalar minsta punkt och komma. Den praktiska läraren är väldigt bra, en man med glasögon som ser väldigt trevlig ut.
- fysiologi: den praktiska lärarinnan är en kvinna med till viss del berättigad borderline-syndrom. Visst kan man förstå att hon ibland kan tröttna på vissa beteenden i klassen, men hennes attityd vid dessa tillfällen är nästan diktatorisk. Hon må vara liten, men hon skrämmer vett i även den bråkigaste eleven. Den teoretiska läraren är otroligt bra. En gammal man som kan väldigt mycket om sitt ämne. Han läser långsamt så man hinner skriva allt relevant, och han blir aldrig arg.
- medicinsk historia: med en liten kvinna som sitter och pratar om Mesopotanska rikets helningstekniker, Grekiska imperiets korkade åderlåtelser och besvärjningar. Men lektionen är kul, för det är ingen som bryr sig. Lärarinnan sa första lektionen att vi inte skulle ha någon tenta i ämnet, bara en inlämningsuppgift i slutet av terminen.
- första hjälpen (primul ajutor): med en bastant kvinna som är grymt bra, har alltid en anekdot att berätta om. Den mest intressanta var när hon berättade om när dom fick flyga ut med akut helekoptern till en olycka då en kvinna hade träffats i huvudet av en blixt. Problemet var att kvinnan hade haft en metallgrej i håret, vilken hade dragit till sej blixten och formligen delat kvinnan i mitten. En annan anekdot var om en flicka på akuten som kommit in med överdos av någon medicin, vilket gjorde henne måttligt lättfotad, och hon tog varje tillfälle i akt att klä av sej naken framför alla manliga läkare.
Annars här det inte hänt så mycket mer. Inte pluggat så mycker som jag borde ha gjort, men det hoppas jag ta in snart. Detta var en snabbresumé av allt som hänt. Skriver mer när jag kommer på mer.
Ha det!
Vet inte vad som hänt sedan dess, men jag kan fylla i det jag minns:
Mycket fester, tre dagar i sträck. En svinfylla, en halvfylla och en tråkig fest...en av varje, en av varje på stadens stora klubbar.
En planerad tripp till stadens strippklubb för att fira en klasskompis som fyllde år, men detta fick ställas in.
Nya kurser:
- cellbiologi: en snygg lärarinna som läser allt innantill, nästan så att hon uttalar minsta punkt och komma. Den praktiska läraren är väldigt bra, en man med glasögon som ser väldigt trevlig ut.
- fysiologi: den praktiska lärarinnan är en kvinna med till viss del berättigad borderline-syndrom. Visst kan man förstå att hon ibland kan tröttna på vissa beteenden i klassen, men hennes attityd vid dessa tillfällen är nästan diktatorisk. Hon må vara liten, men hon skrämmer vett i även den bråkigaste eleven. Den teoretiska läraren är otroligt bra. En gammal man som kan väldigt mycket om sitt ämne. Han läser långsamt så man hinner skriva allt relevant, och han blir aldrig arg.
- medicinsk historia: med en liten kvinna som sitter och pratar om Mesopotanska rikets helningstekniker, Grekiska imperiets korkade åderlåtelser och besvärjningar. Men lektionen är kul, för det är ingen som bryr sig. Lärarinnan sa första lektionen att vi inte skulle ha någon tenta i ämnet, bara en inlämningsuppgift i slutet av terminen.
- första hjälpen (primul ajutor): med en bastant kvinna som är grymt bra, har alltid en anekdot att berätta om. Den mest intressanta var när hon berättade om när dom fick flyga ut med akut helekoptern till en olycka då en kvinna hade träffats i huvudet av en blixt. Problemet var att kvinnan hade haft en metallgrej i håret, vilken hade dragit till sej blixten och formligen delat kvinnan i mitten. En annan anekdot var om en flicka på akuten som kommit in med överdos av någon medicin, vilket gjorde henne måttligt lättfotad, och hon tog varje tillfälle i akt att klä av sej naken framför alla manliga läkare.
Annars här det inte hänt så mycket mer. Inte pluggat så mycker som jag borde ha gjort, men det hoppas jag ta in snart. Detta var en snabbresumé av allt som hänt. Skriver mer när jag kommer på mer.
Ha det!
Utkast: Så kom ...
Så kom den till slut, min första rumänska förkylning, given till mig från Karars inflammerade bihålor. Men jag får kanske skylla mig själv. Varför? Därför att:
- samma dag jag kände att jag började bli grymt krasslig bestämde vi att dra ut på klubb och dansa till stängningsdags
- dagen efter, när krassligheten övergått i någon djupare rotad grej drog vi till badhuset för att ömsom vara i varmt vatten, ömsom vara i kall luft.
Grattis Jonny, bra gjort.
Jonny, bakom en hög av sprit och dekadens
Så hur var badhuset då? Annorlunda... Alla bytte om i samma rum, kvinnor som män. Visst, det fanns små bås man kunde kräma in sig i, men inte alla gjorde det. Inne i omklädningsrummet fanns övervakningskameror för att ta bort all känsla av integritet.
Männen badmode är kvar nånstans på 60-talet, med tajta badkalsonger uppdragna till naveln som skär in mellan skinkorna. Vilken jävla syn!
Badmössa var tvång (!) så istället för att se ut som ett gäng biffiga exotiska europeer som jag hade hoppats på såg vi mer ut som ett gäng prao-elever i en skolmatsal. Inte najs. Drog du av dej mössan blåste genast en vakt i sin visselpipa och hötte med fingret. Vi hade utsikt om att få bada jacuzzi, men det var den rumänska versionen: en medelstor barnbassäng med en två jätte undervattensventiler som skapade bubblor. Inte alls varmt som det borde vara i en jacuzzi enligt min mening.
Så, på måndagen, mot bättre vett, gick jag till skolan och lyckades smitta ner halva klassen. Nu när jag skriver detta är Florent, Ridvan, Hassan, Hara, Radde, David och Arben sjuka.
Iallafall, efter måndagens sista lektion bestämde jag mig för att gå till akuten, och tillsammans med min goda och alltid hjälpsamma vän Radde hittade jag dit. Väl där fick jag vänta i ca 40 minuter innan jag fick hjälp, men det är iallafall 2h och 20 min mindre än vad jag hade förväntat mej.
Jag lät en elev ta mitt blodprov, då jag vet hur tråkigt det är som elev att inte få göra ett skit.
Diagnos: inflammation i halsen.
Medicinering: antibiotika, paracetamol, mucolytiskt.
Dagen efter mitt sjukhusbesök stannade jag hemma hela dagen, kollade på film och gjorde lite rumänska läxa. Hostade till jag började blöda näsblod. Inte lika illa som min nedsmittade vän Florent som hostade tills han kräktes, men men. Är inte avundsjuk på honom.
Jag börjar iallafall bli bättre nu, medans fler och fler av mina vänner har tvingats uppsöka läkare. Dumma mig.
Samma dag som vi gick och badade var det "kvinnornas dag" här i Rumänien, en av de största högtiderna här. På badhuset fick alla kvinnor/flickor en blomma när dom gick in, alla män gick runt på stan och kånkade på buketter till sina fruar, t.o.m. poliserna gick runt och delade ut blommor till kvinnor på gatan. Det är verkligen en stor högtid här, väldigt fint att se. Alla män som vill visa att de är en äkta man ska gå bärande på en fet bukett. Respect
- samma dag jag kände att jag började bli grymt krasslig bestämde vi att dra ut på klubb och dansa till stängningsdags
- dagen efter, när krassligheten övergått i någon djupare rotad grej drog vi till badhuset för att ömsom vara i varmt vatten, ömsom vara i kall luft.
Grattis Jonny, bra gjort.
Jonny, bakom en hög av sprit och dekadens
Så hur var badhuset då? Annorlunda... Alla bytte om i samma rum, kvinnor som män. Visst, det fanns små bås man kunde kräma in sig i, men inte alla gjorde det. Inne i omklädningsrummet fanns övervakningskameror för att ta bort all känsla av integritet.
Männen badmode är kvar nånstans på 60-talet, med tajta badkalsonger uppdragna till naveln som skär in mellan skinkorna. Vilken jävla syn!
Badmössa var tvång (!) så istället för att se ut som ett gäng biffiga exotiska europeer som jag hade hoppats på såg vi mer ut som ett gäng prao-elever i en skolmatsal. Inte najs. Drog du av dej mössan blåste genast en vakt i sin visselpipa och hötte med fingret. Vi hade utsikt om att få bada jacuzzi, men det var den rumänska versionen: en medelstor barnbassäng med en två jätte undervattensventiler som skapade bubblor. Inte alls varmt som det borde vara i en jacuzzi enligt min mening.
Så, på måndagen, mot bättre vett, gick jag till skolan och lyckades smitta ner halva klassen. Nu när jag skriver detta är Florent, Ridvan, Hassan, Hara, Radde, David och Arben sjuka.
Iallafall, efter måndagens sista lektion bestämde jag mig för att gå till akuten, och tillsammans med min goda och alltid hjälpsamma vän Radde hittade jag dit. Väl där fick jag vänta i ca 40 minuter innan jag fick hjälp, men det är iallafall 2h och 20 min mindre än vad jag hade förväntat mej.
Jag lät en elev ta mitt blodprov, då jag vet hur tråkigt det är som elev att inte få göra ett skit.
Diagnos: inflammation i halsen.
Medicinering: antibiotika, paracetamol, mucolytiskt.
Dagen efter mitt sjukhusbesök stannade jag hemma hela dagen, kollade på film och gjorde lite rumänska läxa. Hostade till jag började blöda näsblod. Inte lika illa som min nedsmittade vän Florent som hostade tills han kräktes, men men. Är inte avundsjuk på honom.
Jag börjar iallafall bli bättre nu, medans fler och fler av mina vänner har tvingats uppsöka läkare. Dumma mig.
Samma dag som vi gick och badade var det "kvinnornas dag" här i Rumänien, en av de största högtiderna här. På badhuset fick alla kvinnor/flickor en blomma när dom gick in, alla män gick runt på stan och kånkade på buketter till sina fruar, t.o.m. poliserna gick runt och delade ut blommor till kvinnor på gatan. Det är verkligen en stor högtid här, väldigt fint att se. Alla män som vill visa att de är en äkta man ska gå bärande på en fet bukett. Respect
tillbaka
Så var man tillbaks igen. Hemma i Rumänien.
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
Denna gång gick allt mycket smidigare än förut, vilket betyder att det tog 19 timmar från att lämna Stockholms central till att komma fram till Tirgu Mures. Vi var 6 grabbar som åkte tillsammans: jag, Arben, Ridvan, Karar, Abdi och Hannibal.
På flygresan satt jag och tänkte på en bok jag nyligen läst som heter Stiff, där ett kapitel bl.a. behandlar användningen av lik för att försöka förstå orsaken till flygkatastrofer. I boken står det en översiktlig förklaring över överlevnadsstrategier vid flygkrascher. Denna är följande:
- sitt nära en nödutgång
- sitt längst in mot fönstret. Detta minskar risken att du får flygande handbaggage i huvudet från förvaringsutrymmerna ovanför sätena.
- kryp mot nödutgången
- håll andan. Detta minskar risken för att du brännskadar lungorna vid brand
- var av manligt kön. Störst går först. Lättare att klämma sig fram till nödutgången i tid
- sitt i första klass. Allmänt större utrymme för att ta sig ut
Jag satt och berättade för Karar om allt detta, och beräknade sedan hur många gånger vi kommer flyga innan dessa 6 år är slut: kom fram till 48 gånger (ca 2 x 4 ggr/ år i 6 år). Ganska mycket faktiskt tycker jag. Nån gång kanske min nyförvärvade kunskap kommer till användning.
När vi landat i Budapest var klockan 17 och vi satt i 4 timmar och väntade på bussen som skulle ta oss från Budapest och via den 7 timmar långa bussfärden över gränsen in i Rumänien och mot Cluj-Napoca.
Vi tog en matbit och lite fika på flygplatsens restaurang, vilket stavas överpriser och torr kyckling. Men teet var gott iallafall.
Kl 21.15 kom bussen och hämtade upp oss. Chauffören var lite sur för att vi inte hade varit på bussterminalen vilket han trodde att vi skulle vara, men detta missförstånd är bara att tillskriva den allmänt värdelösa kommunikationen som existerar i Rumänien.
Denna gång var faktiskt bussen varm, till skillnad från förra gången vi åkte ner i julas då t.o.m. insidan av bussfönstrena var täckt med frost och vi satt 9 personer i en buss för 8. Den mardrömsresan vil jag helst inte göra om.
Resan var faktiskt väldigt roligt. Vi satt och som vanligt munhuggdes med varandra nästan hela vägen. Såhär kunde en konversation se ut:
K: "R är en sån jävla toffel"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning, som man ska"
A: "Vad sa du Jonny?"
Jag: "R är en man, han behandlar sin kvinna som en drottning"
A: "Shishhhh, skitsnack. Man ska behandla dom som hundskit, vaddå drottning?"
R: "Vaddå A? Har du glömt Örebro? Jag bodde så jag kunde se in i din lägenhet. Varje gång din ryska fru kom på besök, du bodde och sov inne i köket och lagade kladdkakor åt henne. Såg ditt runda huvud inne i köket hela dagarna, t.o.m. på nätterna. Jag tänkte 'killen sover inte ens, han bor inne i köket' ".
AS: "Han kanske lekte 'nakna kocken'. Han bara letade efter grädden".
Sen tillägnade vi låtar till varandra. Arben tillägnade mig "I will be right ther for you" av Bryan Adams, och jag tillägnade Ridvan "nothing compares to you" med Sinead O´Connor.
Framme i Cluj gick vi av efter att ha försökt övertala chauffören att för en extra slant köra oss de extra 10 milen till Tirgu Mures, våran hemstad. Men det gick inte. Utanför stod ett gäng taxibilar så vi började köpslå med dom. Ett sånt uppenbart tillfälle att utnyttja konkurransens fördelaktiga vindar får man ju inte missa. Första chauffören ville ha 400 RON för att ta oss till Tirgu Mures. Vi sa hejdå till honom och gick till nästa som erbjöd 250 RON för samma sak. Budet slutade på 220 RON, vilket är det lägsta vi kommit undan med hittills.
Vi stuvade in oss i två bilar, 3 i varje, och for iväg mot Tirgu Mures. Våran chaufför var en 20-årig finans student. Försökte snacka lite med honom men han var inte så bra på engelska, och jag är inte så bra på rumänska så vi struntade i det.
Väl framme i Tirgu Mures kom en av de sämsta sidorna fram hos Rumäniens folk: att alltid försöka blåsa en på pengar. Helt plötsligt hade 220 RON blivit 250 RON av en outgrundlig anledning. Som tur är har vi en person med oss i gruppen som har en stubin kortare är min lillfingernagel och en krutdunk stor som en FIAT samt en stundoms oförmåga att kontrollera humöret. Detta kom till pass nu, då han väldigt argsint frågade chaufförerna hur i helvete dom glömde nämna detta redan i Cluj, då vi istället hade kunnat tagit ett annat taxibolag som var billigare. Dom backade direkt och vi gav dom 220 RON, no more, no less. Rumäner som är på blåshumör lyssnar sällan till andra tongångar än sina egna, varpå man måste svara med samma mynt.
Väl hemma i lägenheten ligger saker inte på samma plats som vi lämnat dom för två veckor sedan, vilket får oss att misstänka att husvärden lånat ut lägenheten under tiden vi varit borta. Ännu en rumän med blåshumör. Hennes försäkran om att hon skulle gå in i våran lägenhet och sätta på värmen dagen innan vi kom var också fel, vilket gör att vi får sova med kläderna på.
Nu ska jag gå och sova, klockan är 08.40. God morgon!
