Bistrita
Bestämde mej igår för att åka och hälsa på en vän, Daria, i hennes hemstad. Detta är historien om vad som hände:
Lördagsmorgon, som hittills sen jag kom tillbaka till Rumänien börjar med ett gympass. Axlar, tungt som det ska vara. Efter gymmet, hem snabbt och äta och duscha för att sedan dra till stadens buss station (Silentina) för att ta bussen till Bistrita, Daria´s hemstad.
Som det varit den senaste veckan är hela Rumänien i en konstant slöja av dimma.
Såhär såg det ut från vår balkong för nån dag sedan. Ni kanske inte har så mycket att jämföra med, men nedanför ska man vanligtvis se en bilväg kantad av byggnadskomplex.
Visst, jag har bara bott här ett år, men vad jag minns från förra året startade vintern med en några veckor lång dimm-period, så jag antar att vinterna är på snabbt intåg.
Så jag sätter mej i bussen och påbörjar min 2 h resa mot Bistrita, en stad lite mindre än Tirgu Mures, norrut placerad.
Resan dit blir tämligen händelselös. Läser "den som vässar vargars tänder" för andra gången. Tittar på vägskyltar som far förbi. Bistrita 26 km. Kolla på klockan. 15.10.10. Bistrita 17 km, klockan 15.16.30. Räknar snabbt ut att föraren håller ca 90 km/h i en dimma med fri sikt på 30 meter längs nästintill serpentinvägar. Bestämmer mej för att sätta på säkerhetsbälte och återgår sedan til min bok med tanken "krockar vi så krockar vi".
Som alltid när jag är på väg nånstans jag aldrig varit förut kan jag ha svårt att slappna av i rädsla för att missa mitt stopp. Resultatet kan då ibland bli att jag hoppar av vid fel station, något som hände även nu. Så jag tar en taxi till stadens stora buss station och möter upp Daria.
Vi går en sväng genom staden, hon berättar om platser vi går förbi, parker, klubbar men framförallt hennes gamla skolor som hon gick på och var staket hon brukade hoppa över för att sedan på lektionstid besöka café och liknande.
Jag är vrålhungrig efter bussfärden så jag tar en pasta bolognese på en av stadens restauranger och iakttar ett gäng ungdomar, kanske 12 år, som röker vattenpipa och cigaretter vid bordet bredvid. Undrar hur dom lyckats får servetrices att ge dom röka, men detta är Rumänien, inget förvånar.
Bestämmer oss medan vi sitter där att gå på en kulturfestival med folkmusik som för närvarande hålls i stadens kulturhus. Vi går genom den dimmiga staden, det mesta är dött vid den här tiden, vilket är runt 18 på kvällen, konserten skulle börja nu. Övertallt hänger valaffischer inför det rumänska presidentvalet som ska gå av stapeln ikväll. Det mest realistiska att säga är att valet står mellan 3 män: Basescu, Geoana och Antonescu. Basescu är den nu sittande presidenten som hoppas bli omvald, Antonescu är den yngsta av dessa med föga erfarenhet om politik men med en stor plan att reformera Rumänien, och Geoana är en gammal politiker som varit med sedan revolutionen -89 och som nu jobbat sig upp i karriären.
Vi anländer till kulturhuset där vi möter Alexandra, Daria´s bästa vän som jag endast träffat en gång tidigare då hon var redigt besrusad. Med oss kom även Daria´s vän Vio som gjorde oss sällskap. Vi slog oss ner på platser och föreställningen började. Alla snackar såklart rumänska så jag får hänga med så gott det går, förstår en del, resten får man försöka lista ut utifrån folks reaktioner samy personens kroppsspråk och tonläge. Sen gäller det bara att skratta när alla andra skrattar, klappa händerna när alla andra gör det och hålla tyst däremellan.
Härnere ser ni en sammanslagning av alla de musikanter som mottog pris under dagen för sina insatser i folkmusiken. De spelade en gammal rumänsk sång med modifierad text som skulle passa dagens tema: folkmusik.
Bästa låten spelades av en kvinna och man vars refräng va "happiness is to be in love with you" vilket jag tyckte var fint.
Snett bakom oss satt en full-dryg man som ibland valde att stämma in i sången med en totalt okontrollerad stämma och iband valde att komma med höga utropade önskemål om vad artisterna på scenen skulle spela. Bredvid honom satt hans feta fru och skrattade med.
Enligt vad Alexandra sa, som var på festivalen igår, skulle evenemanget fortsätta fram till kl 24, något vi knappast skulle orka med, så jag, Daria och Vio gick vid 10 till News Café där vi i goda vänners lag inmundigade 2 Carlsberg. Tiden där spenderades mest med att tillsammans med Vio diskutera politik, f.f.a Ceausescu och vad som egentligen hände här i Rumänien mellan -64 och -89. Vio berättade att Ceausescu´s plan hela tiden var att få bort Rumäniens stadskuld, och detta gjordes genom att sätta alla i arbete, exportera allting som skapades i Rumänien till utlandet samt låta folket gå på sparlåga med ransoner på mat och bensin. Men 1989 uppstod en revolution i Timisoara, en stad nära gränsen till Serbien i sydväst, som snabbt spred sig över hela Rumänien, bl.a. till huvudstaden Bucharest. Detta resulterade i tillgångatagendet och avrättningen av både Nicolae och Elena Ceausescu den 25 Dec 1989 efter en rättegång iscensatt mer för sakens skulle än för lagens skull. Det sarkastiska är, något Vio berättade, att om Ceausescu hade stannat på tronen ett år till, hade stadsskulden betalats av och Rumänien hade kanske kommit upp på plus. Istället tillsattes en ny president, Iesescu (tror jag han hette), som gav folket all rättigheter de ville ha. På frågan om det var är Ceausescus eller Iesescus fel att Rumänien ser ut som ett råtthål idag svara Vio att det är bådas fel. Den dåvarande nästan avklarade stadskulden på Ceausescus tid har utbytts mot en begäran till EU om 20 miljarder euro i bidrag som lämnades in i år från Rumänien. Så man kan kanske säga att det var Ceausescu fel att Rumänien hamnade på knäna, och Iunescus fel att landet aldrig tog sig upp därifrån.
Anledningen till att det hetter New Café är att cafeét tidigare var inrett mer nyhetstidningar från alla olika delar av världen, men efter en renovering finns endast ett fåtal av dessa tidnigar inramade inne på toaletten. Det märkliga var att nästan alla tidningsurklipp inne på toan var från nordiska länder, antingen Norge eller Danmark, som om detta språk skulle ge sken av att tidningen verkligen var från ett avlägset intressant land.
Efter caféet går färden vidare mot en av stadens många klubbar. På vägen dit får vi sällskap av en liten ströhund som fattar tycke för oss, så när vi går in på klubben väljer hon att följa med in och ordagrand "svinga sina lurviga".
Jag blir grundligt informerad av Vio att stämningen på klubbarna här inte alls är som i Tirgu Mures: här, om du råkar trampa nån på tårna eller klämma nån fingrar av misstag ska händelsen efterföljas av många välformulerade och uppriktiga ursäkter om inte ett kok stryk ska serveras. Och jag tänker för mej själv: varför är det såhär? Varför är det så stor skillnad i stämning mellan två städer som endast ligger 2 h bussfärd från varann? Svaret är enkelt: ratiot mellan rumänska och ungerska invånare är annorlunda. I Tirgu Mures är förhållandet nästan precis 50/50, här i Bistrita finns knappt några ungrare alls. Jag tror att detta lättretade beteendet är något som kommer från rumänernas sida, inte ungrarnas. Hittills har jag inte blivit motbevisad... Vill ni göra en fältstudie så besök Budapest och Bukarest, se vilken nu gillar mest.
Eftersom planen hela tiden var att göra ett snabb-besök över dagen till Bistrita och sedan vända tillbaka till Tirgu Mures fick vi lov att snabb-arrangera sovplatser då det senare uppdagades att nån tillbakabuss inte existerade. Så den barmhärtiga samariten Vio ställde upp, en handling han nästan förtjänar helgonstatus för då det betyder att jag och han ska dela säng och täcke, trots att vi innan denna dag endast utbytt artighetsfraser tidigare.
Dagen efter satt betongkepsen på men lättades snabbt av en rumänsk frukost med kaffe, bullar, ost, bröd och brânza (typ som fetaost) tillagad av Vio´s mamma. Vi har en liten diskussion på rumänska om hennes jobb, hon är chefs sjuksökterska på den oftalmologiska kliniken, och tacj vare den ekonomiska krisen tvingas hon inte bara jobba 18 timmar i sträck, hin tvingas även jobba 4 dagar då hon inte får betalt. Vid månadens slut kommer en ringa lön på 800 Euro.
Dagens destination, innan vi tar bussen tillbaka till Tirgu Mures är rekreationsområdet Colibita, ca 4 mil från Bistrita.
Platsen huserar en jättelik sjö med en väldigt säregen historia: på botten av sjön ligger en by och sjön anses därför ha en förbannelse på sig. Legenden säger att minst en person drunknar i sjön varje år. Senaste var en italiensk familj: två bröder och en 25-årig syster, som körde ner i sjön. Tack vare att bröderna hade det dåliga omdömmet att inte bära säkerhetsbälte kunde de ta sig ut, systern däremot följde med bilen ner i djupet, ca 70 meter ner. Det tog 4 dagar innan de hittade henne och bilen och tack vare innehållet av ovanligt stora fiskar i sjön var bl.a. ena armen borta. Enligt vad mina guider säger (Daria och Vio) så finns i denna sjö, inte några ovanliga fiskarter, men däremot ovanligt stora fiskar. Som förklaring gavs nånting med att ozon-lagret skulle vara tjocka här, något jag inte köpte för 5 öre, men men. Dessa fiskar befinner sig på sjöns botten och har endast siktats då man med radiostyrd underavttenskamera gått ner för att studera byn på botten av sjön.
Sjön är en artificiell sådan, skapad av Ceausescu i.o.m ett dammbygge som skulle generera vattenenergi. Stadens invånare på dalens botten var såklart inte nöjda av detta beslut, men detta var inget Ceausecu lyssnade till. Dammen byggdes, dalen översvämmades och byn begravdes i vattenmassorna. Under extremt varma sommardagar, när vattenståndet är lågt, kan man se byns kyrkspira kröna vattenytan.
En timmes bilfärd från platsen vi var på finns, uppe på toppen av en kulle, Hotel Castel Dracula.
Namnet kommer av att karaktären Jonathan Harker i Bram Stokers bok "Darcula" faktiskt besöker Bistrita och det fiktiva hoteller "Golden Krone Hotel". Inte sena med att ännu en gång utnyttja och blåsa turister med denna saga som svepskäl byggdes detta hotell med angränsande skidanläggning. Jag säger inte att hotellet inte är fint, det var otroligt vacker, men kom igen, räcker det inte med Dracula-associerade turistfällor?
Hemfärden följdes av en stadig middag med efterrätt gjord av Daria´s mamma som även skickade med mej en burk med chokladtårta och en flaska mjölk. Därefter bussresa hem till det fortfarande dimmiga Tirgu Mures.
Lördagsmorgon, som hittills sen jag kom tillbaka till Rumänien börjar med ett gympass. Axlar, tungt som det ska vara. Efter gymmet, hem snabbt och äta och duscha för att sedan dra till stadens buss station (Silentina) för att ta bussen till Bistrita, Daria´s hemstad.
Som det varit den senaste veckan är hela Rumänien i en konstant slöja av dimma.
Såhär såg det ut från vår balkong för nån dag sedan. Ni kanske inte har så mycket att jämföra med, men nedanför ska man vanligtvis se en bilväg kantad av byggnadskomplex.
Visst, jag har bara bott här ett år, men vad jag minns från förra året startade vintern med en några veckor lång dimm-period, så jag antar att vinterna är på snabbt intåg.
Så jag sätter mej i bussen och påbörjar min 2 h resa mot Bistrita, en stad lite mindre än Tirgu Mures, norrut placerad.
Resan dit blir tämligen händelselös. Läser "den som vässar vargars tänder" för andra gången. Tittar på vägskyltar som far förbi. Bistrita 26 km. Kolla på klockan. 15.10.10. Bistrita 17 km, klockan 15.16.30. Räknar snabbt ut att föraren håller ca 90 km/h i en dimma med fri sikt på 30 meter längs nästintill serpentinvägar. Bestämmer mej för att sätta på säkerhetsbälte och återgår sedan til min bok med tanken "krockar vi så krockar vi".
Som alltid när jag är på väg nånstans jag aldrig varit förut kan jag ha svårt att slappna av i rädsla för att missa mitt stopp. Resultatet kan då ibland bli att jag hoppar av vid fel station, något som hände även nu. Så jag tar en taxi till stadens stora buss station och möter upp Daria.
Vi går en sväng genom staden, hon berättar om platser vi går förbi, parker, klubbar men framförallt hennes gamla skolor som hon gick på och var staket hon brukade hoppa över för att sedan på lektionstid besöka café och liknande.
Jag är vrålhungrig efter bussfärden så jag tar en pasta bolognese på en av stadens restauranger och iakttar ett gäng ungdomar, kanske 12 år, som röker vattenpipa och cigaretter vid bordet bredvid. Undrar hur dom lyckats får servetrices att ge dom röka, men detta är Rumänien, inget förvånar.
Bestämmer oss medan vi sitter där att gå på en kulturfestival med folkmusik som för närvarande hålls i stadens kulturhus. Vi går genom den dimmiga staden, det mesta är dött vid den här tiden, vilket är runt 18 på kvällen, konserten skulle börja nu. Övertallt hänger valaffischer inför det rumänska presidentvalet som ska gå av stapeln ikväll. Det mest realistiska att säga är att valet står mellan 3 män: Basescu, Geoana och Antonescu. Basescu är den nu sittande presidenten som hoppas bli omvald, Antonescu är den yngsta av dessa med föga erfarenhet om politik men med en stor plan att reformera Rumänien, och Geoana är en gammal politiker som varit med sedan revolutionen -89 och som nu jobbat sig upp i karriären.
Vi anländer till kulturhuset där vi möter Alexandra, Daria´s bästa vän som jag endast träffat en gång tidigare då hon var redigt besrusad. Med oss kom även Daria´s vän Vio som gjorde oss sällskap. Vi slog oss ner på platser och föreställningen började. Alla snackar såklart rumänska så jag får hänga med så gott det går, förstår en del, resten får man försöka lista ut utifrån folks reaktioner samy personens kroppsspråk och tonläge. Sen gäller det bara att skratta när alla andra skrattar, klappa händerna när alla andra gör det och hålla tyst däremellan.
Härnere ser ni en sammanslagning av alla de musikanter som mottog pris under dagen för sina insatser i folkmusiken. De spelade en gammal rumänsk sång med modifierad text som skulle passa dagens tema: folkmusik.
Bästa låten spelades av en kvinna och man vars refräng va "happiness is to be in love with you" vilket jag tyckte var fint.
Snett bakom oss satt en full-dryg man som ibland valde att stämma in i sången med en totalt okontrollerad stämma och iband valde att komma med höga utropade önskemål om vad artisterna på scenen skulle spela. Bredvid honom satt hans feta fru och skrattade med.
Enligt vad Alexandra sa, som var på festivalen igår, skulle evenemanget fortsätta fram till kl 24, något vi knappast skulle orka med, så jag, Daria och Vio gick vid 10 till News Café där vi i goda vänners lag inmundigade 2 Carlsberg. Tiden där spenderades mest med att tillsammans med Vio diskutera politik, f.f.a Ceausescu och vad som egentligen hände här i Rumänien mellan -64 och -89. Vio berättade att Ceausescu´s plan hela tiden var att få bort Rumäniens stadskuld, och detta gjordes genom att sätta alla i arbete, exportera allting som skapades i Rumänien till utlandet samt låta folket gå på sparlåga med ransoner på mat och bensin. Men 1989 uppstod en revolution i Timisoara, en stad nära gränsen till Serbien i sydväst, som snabbt spred sig över hela Rumänien, bl.a. till huvudstaden Bucharest. Detta resulterade i tillgångatagendet och avrättningen av både Nicolae och Elena Ceausescu den 25 Dec 1989 efter en rättegång iscensatt mer för sakens skulle än för lagens skull. Det sarkastiska är, något Vio berättade, att om Ceausescu hade stannat på tronen ett år till, hade stadsskulden betalats av och Rumänien hade kanske kommit upp på plus. Istället tillsattes en ny president, Iesescu (tror jag han hette), som gav folket all rättigheter de ville ha. På frågan om det var är Ceausescus eller Iesescus fel att Rumänien ser ut som ett råtthål idag svara Vio att det är bådas fel. Den dåvarande nästan avklarade stadskulden på Ceausescus tid har utbytts mot en begäran till EU om 20 miljarder euro i bidrag som lämnades in i år från Rumänien. Så man kan kanske säga att det var Ceausescu fel att Rumänien hamnade på knäna, och Iunescus fel att landet aldrig tog sig upp därifrån.
Anledningen till att det hetter New Café är att cafeét tidigare var inrett mer nyhetstidningar från alla olika delar av världen, men efter en renovering finns endast ett fåtal av dessa tidnigar inramade inne på toaletten. Det märkliga var att nästan alla tidningsurklipp inne på toan var från nordiska länder, antingen Norge eller Danmark, som om detta språk skulle ge sken av att tidningen verkligen var från ett avlägset intressant land.
Efter caféet går färden vidare mot en av stadens många klubbar. På vägen dit får vi sällskap av en liten ströhund som fattar tycke för oss, så när vi går in på klubben väljer hon att följa med in och ordagrand "svinga sina lurviga".
Jag blir grundligt informerad av Vio att stämningen på klubbarna här inte alls är som i Tirgu Mures: här, om du råkar trampa nån på tårna eller klämma nån fingrar av misstag ska händelsen efterföljas av många välformulerade och uppriktiga ursäkter om inte ett kok stryk ska serveras. Och jag tänker för mej själv: varför är det såhär? Varför är det så stor skillnad i stämning mellan två städer som endast ligger 2 h bussfärd från varann? Svaret är enkelt: ratiot mellan rumänska och ungerska invånare är annorlunda. I Tirgu Mures är förhållandet nästan precis 50/50, här i Bistrita finns knappt några ungrare alls. Jag tror att detta lättretade beteendet är något som kommer från rumänernas sida, inte ungrarnas. Hittills har jag inte blivit motbevisad... Vill ni göra en fältstudie så besök Budapest och Bukarest, se vilken nu gillar mest.
Eftersom planen hela tiden var att göra ett snabb-besök över dagen till Bistrita och sedan vända tillbaka till Tirgu Mures fick vi lov att snabb-arrangera sovplatser då det senare uppdagades att nån tillbakabuss inte existerade. Så den barmhärtiga samariten Vio ställde upp, en handling han nästan förtjänar helgonstatus för då det betyder att jag och han ska dela säng och täcke, trots att vi innan denna dag endast utbytt artighetsfraser tidigare.
Dagen efter satt betongkepsen på men lättades snabbt av en rumänsk frukost med kaffe, bullar, ost, bröd och brânza (typ som fetaost) tillagad av Vio´s mamma. Vi har en liten diskussion på rumänska om hennes jobb, hon är chefs sjuksökterska på den oftalmologiska kliniken, och tacj vare den ekonomiska krisen tvingas hon inte bara jobba 18 timmar i sträck, hin tvingas även jobba 4 dagar då hon inte får betalt. Vid månadens slut kommer en ringa lön på 800 Euro.
Dagens destination, innan vi tar bussen tillbaka till Tirgu Mures är rekreationsområdet Colibita, ca 4 mil från Bistrita.
Platsen huserar en jättelik sjö med en väldigt säregen historia: på botten av sjön ligger en by och sjön anses därför ha en förbannelse på sig. Legenden säger att minst en person drunknar i sjön varje år. Senaste var en italiensk familj: två bröder och en 25-årig syster, som körde ner i sjön. Tack vare att bröderna hade det dåliga omdömmet att inte bära säkerhetsbälte kunde de ta sig ut, systern däremot följde med bilen ner i djupet, ca 70 meter ner. Det tog 4 dagar innan de hittade henne och bilen och tack vare innehållet av ovanligt stora fiskar i sjön var bl.a. ena armen borta. Enligt vad mina guider säger (Daria och Vio) så finns i denna sjö, inte några ovanliga fiskarter, men däremot ovanligt stora fiskar. Som förklaring gavs nånting med att ozon-lagret skulle vara tjocka här, något jag inte köpte för 5 öre, men men. Dessa fiskar befinner sig på sjöns botten och har endast siktats då man med radiostyrd underavttenskamera gått ner för att studera byn på botten av sjön.
Sjön är en artificiell sådan, skapad av Ceausescu i.o.m ett dammbygge som skulle generera vattenenergi. Stadens invånare på dalens botten var såklart inte nöjda av detta beslut, men detta var inget Ceausecu lyssnade till. Dammen byggdes, dalen översvämmades och byn begravdes i vattenmassorna. Under extremt varma sommardagar, när vattenståndet är lågt, kan man se byns kyrkspira kröna vattenytan.
En timmes bilfärd från platsen vi var på finns, uppe på toppen av en kulle, Hotel Castel Dracula.
Namnet kommer av att karaktären Jonathan Harker i Bram Stokers bok "Darcula" faktiskt besöker Bistrita och det fiktiva hoteller "Golden Krone Hotel". Inte sena med att ännu en gång utnyttja och blåsa turister med denna saga som svepskäl byggdes detta hotell med angränsande skidanläggning. Jag säger inte att hotellet inte är fint, det var otroligt vacker, men kom igen, räcker det inte med Dracula-associerade turistfällor?
Hemfärden följdes av en stadig middag med efterrätt gjord av Daria´s mamma som även skickade med mej en burk med chokladtårta och en flaska mjölk. Därefter bussresa hem till det fortfarande dimmiga Tirgu Mures.
Kommentarer
Postat av: Florent Osmani
Det var trevligt och läsa. Tycket speciellt mkt om det med byn och att kyrkspiran dyker upp vid låg vatten yta:)
Trackback
