Skalbaggar
Har inte så mycket att säga egentligen, ville bara visa upp denna majestätiska pjäs jag hittade när jag vandrade hem genom Tirgu Mures kl 02.00 på natten. Nog för att jag stirrat mej blind på kackerlackor vi det här laget, de är överallt, men denna krabat tar nog priset.
Nästa gång jag går hem sent om natten ska jag räkna antalet kackerlackor jag ser. Kommer bli en ansenlig summa.
Nästa gång jag går hem sent om natten ska jag räkna antalet kackerlackor jag ser. Kommer bli en ansenlig summa.
Weekend
Igår hände en intressant sak på Weekend, Tirgu Mures bad - och nöjesplats. Jag och grabbarna var där. Med grabbarna menar jag Ridvan, Arben, Florent, Hassan och Radde.
Innan vi skulle bege oss hemåt efter en hel dag i solen bestämde jag och Hassan oss för att gå och köpa en glass.
När vi kommit halvvägs mot glassståndet kommer en kvinna i 25-30 årsåldern fram till mig och Hassan och ber om att få ta ett kort tillsammans med Hassan. Tydligen är en person med Afrikanskt ursprung något högst exotiskt och något som måste dokumenteras, på samma sätt som man måste ta kort tillsammans med Musse Pigg på Disneyland eller göra fredstecken bredvid Tutankamon´s sarkofag i egyptologiska museet: du får oftast bara en chans i livet, bäst att göra det mesta av den.
Hassan, grabben med en ängels tålamot, ställer sig bredvid kvinnan och ler ett måttligt roat leende medan hon skiner upp som om hon posar för ett vinnarkort.
När hon en kvart senare går förbi mig och grabbarna och får syn på Hassan och Radde, med tamilskt ursprung, tillsammans, går hon nästan upp i brygga. Nu har hon något att prata om i fikarummet på måndag, "vilken helg, nu ska ni få höra vad jag var med om..."
Man trodde inte att det var så illa, men tydligen var det det.
Innan vi skulle bege oss hemåt efter en hel dag i solen bestämde jag och Hassan oss för att gå och köpa en glass.
När vi kommit halvvägs mot glassståndet kommer en kvinna i 25-30 årsåldern fram till mig och Hassan och ber om att få ta ett kort tillsammans med Hassan. Tydligen är en person med Afrikanskt ursprung något högst exotiskt och något som måste dokumenteras, på samma sätt som man måste ta kort tillsammans med Musse Pigg på Disneyland eller göra fredstecken bredvid Tutankamon´s sarkofag i egyptologiska museet: du får oftast bara en chans i livet, bäst att göra det mesta av den.
Hassan, grabben med en ängels tålamot, ställer sig bredvid kvinnan och ler ett måttligt roat leende medan hon skiner upp som om hon posar för ett vinnarkort.
När hon en kvart senare går förbi mig och grabbarna och får syn på Hassan och Radde, med tamilskt ursprung, tillsammans, går hon nästan upp i brygga. Nu har hon något att prata om i fikarummet på måndag, "vilken helg, nu ska ni få höra vad jag var med om..."
Man trodde inte att det var så illa, men tydligen var det det.
Ovädret
Igår natt kom det värsta ovädret ja varit med om in över Tirgu Mures, och lika snabbt försvann det.
Jag hade setat hela kvällen och läst igenom kemilabbarna vi ska ha tenta på nu på måndag. Runt kl 01.00 gick jag in till Arben för att spendera småtimmarna med att diskutera livets små och stora saker. Natten var mörk med oranga gatlampor nedanför vårat våningshus.
Jag skulle precis gå ut ur Arbens rum när ett tryck kom som fick fönstrena att knaka. Papprena på Arbens skrivbord spreds över hela rummet, trots att inte fönstrena ens var öppna. Sen kollade jag ut och såg det stora träder på husets kortsida som, trots sin storlek, dansade som besatt i natten. I fjärran började blixtrar slå ner men deras muller doldes av vindens skrik. En elkabel gick av bortta vid stora köpcentret och dess blå blixtrar skapade ett fyrverkeri i miniatyr.
Regner började ösa ner som om det hade bråttom att nå marken. Jag ställde med vid fönstret för att bevittna skådespelet men var lika rädd för att fönsterrutorna skulle krossas inåt rakt i mitt ansikte.
Lika snabbt som vädret ankommit försvann det. Enda spåret av dess besök var de fordande floderna på gatan nedanför och den dansande blå ljusskenet från den trasiga elledningen.
Nedanför sprang ett pack på 6 gatuhundar även ner längs gatan, troligen lika förvånade men mer våta än jag
Jag hade setat hela kvällen och läst igenom kemilabbarna vi ska ha tenta på nu på måndag. Runt kl 01.00 gick jag in till Arben för att spendera småtimmarna med att diskutera livets små och stora saker. Natten var mörk med oranga gatlampor nedanför vårat våningshus.
Jag skulle precis gå ut ur Arbens rum när ett tryck kom som fick fönstrena att knaka. Papprena på Arbens skrivbord spreds över hela rummet, trots att inte fönstrena ens var öppna. Sen kollade jag ut och såg det stora träder på husets kortsida som, trots sin storlek, dansade som besatt i natten. I fjärran började blixtrar slå ner men deras muller doldes av vindens skrik. En elkabel gick av bortta vid stora köpcentret och dess blå blixtrar skapade ett fyrverkeri i miniatyr.
Regner började ösa ner som om det hade bråttom att nå marken. Jag ställde med vid fönstret för att bevittna skådespelet men var lika rädd för att fönsterrutorna skulle krossas inåt rakt i mitt ansikte.
Lika snabbt som vädret ankommit försvann det. Enda spåret av dess besök var de fordande floderna på gatan nedanför och den dansande blå ljusskenet från den trasiga elledningen.
Nedanför sprang ett pack på 6 gatuhundar även ner längs gatan, troligen lika förvånade men mer våta än jag
Känslan
Idag infann sig den känslan jag visste skulle komma och väntat på. Det är svårt att berskriva känslan, men när den väl kommer så märker man det direkt. Men det tar ca 1 år innan den infinner sig.
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Paintball!!!!!
Förslaget kom från en av Kathys vänner som frågade om jag ville följa med dom på paintball. Anka som hon heter är nämligen ansvarig för studentspexet på henne skola här i Tirgu Mures , och just denna dag skulle dom åka ut en sväng på landet och spela paintball.
Jag svarade ja och två dagar senare så åkte vi, jag, Kathy och ca 40 personer till varav nån var indier och nån var från brasilien. Det var inte så långt ut som jag trodde, men iallafall ute på landet.
Väl där delades vi in i 6 grupper, 8 st per grupp. Ledaren för paintball-aktiviteten höll ett litet tal om säkerhet och sånt som Anka översatte åt mej. TVå grupper skulle möta varandra på paintball-planen, 3 x 10 minuter var. Blev det slut på kulor fick man gå av. Blev man skjuten fick man gå av. Inte skjuta på någon närmare än 5 meter bla bla bla. Dom två första grupperna möttes. Vi resten fick titta på medans.
Under tiden spelade vi lite rugby och kastade lite frisbee.
När det blev våran tur satte vi på oss våra gröna kamouflagekläder och posade lite för kameran innan allvaret började. Vi gick ut på planen, lagen intog sina baser på motsatt sida av banans hinder och väggar. Den på förhand uppgjorde planen var enkel: när ledaren blåser i vissel-pipan springer alla ut och gömmer sig bakom varsitt hinder och börjar skjuta på allt som rör sig. En stannar kvar i basen för att ge understödseld.
"PIIIIIIIIIIIIP!!!!" Visslan lät. Jag och min fältkamrat sprang vänster och slängde oss in bakom varsitt hinder.
Där satt jag, hjärtat hårt slåendes i halsgropen, adrenalinet på maxnivå och svetten lackandes från kinderna bakom den heta masken. Mina andetag lät ihåliga mellan maskens svarta väggar. Sakta stack jag upp huvudet för att få fri sikt över planen, och om möjligt sätta en kula i någon av mina "fiender".
"pack, pack, pack......pack........pack" lät det över planen när alla lät avtryckarvfingret jobba på helfart.
Jag såg fienderna inklämda bakom sina hinder och lät kulorna vina från mitt vapen i deras riktining. Väggar och däck färgades röda av mina kulor, men ingen träff på mitt mål.
"Pack ssssSSSSSHUFFFfffffff" lät det när jag röjt min position och fiendens kulor började vina ovan mitt huvud.
Med ett mod endast jämförtbart med John Rambo gjorde jag ett avancemang, reste jag mig upp och sprang halvhukan snett över planen och slängde mig in bakom nästa hinder. Kulorna var inte sena att börja slå emot de staplade gummidäcken, mitt enda skydd mellan mig och ett säkert blåmärke. Jag stod på huk, såg mina medkamrater gömda bakom sina skydd.
Sakta, ståendes på knä bakom däcken, tittar jag fram för att rekognisera min omgivning.
"pack ssssSSSSHHHH SMACK!!!!!".........
"MEDIC!!!!!! MAN DOWN, MAN DOWN!!!!!!!"
Kulan tog i axeln. Jag tittade ner och såg ett rött stänk på mitt armefärgade ställ. Modet sjönk. Med huvudet sjunket som en slagen hjälte reste jag mig upp bakom mitt gömställe och sträckte upp mitt vapen i luften som tecken på att jag ger upp. Ett glatt "WOHO!" hördes från min baneman på andra sidan planen vid åsynen. Kriget fortsatte som om inget hade hänt. Ingen tycktes märka mina sjunkna axlar. Ingen tycktes se mitt kluvna mod. Ingen tycktes se mina tårar.
Jag gick sakta över planen mot där alla andra satt och tittade på. Min fältkamrat som sprang vänster satt också där. Vänster tycktes ha varit fel håll att gå åt. But hopefully we made a difference....
Jag svarade ja och två dagar senare så åkte vi, jag, Kathy och ca 40 personer till varav nån var indier och nån var från brasilien. Det var inte så långt ut som jag trodde, men iallafall ute på landet.
Väl där delades vi in i 6 grupper, 8 st per grupp. Ledaren för paintball-aktiviteten höll ett litet tal om säkerhet och sånt som Anka översatte åt mej. TVå grupper skulle möta varandra på paintball-planen, 3 x 10 minuter var. Blev det slut på kulor fick man gå av. Blev man skjuten fick man gå av. Inte skjuta på någon närmare än 5 meter bla bla bla. Dom två första grupperna möttes. Vi resten fick titta på medans.
Under tiden spelade vi lite rugby och kastade lite frisbee.
När det blev våran tur satte vi på oss våra gröna kamouflagekläder och posade lite för kameran innan allvaret började. Vi gick ut på planen, lagen intog sina baser på motsatt sida av banans hinder och väggar. Den på förhand uppgjorde planen var enkel: när ledaren blåser i vissel-pipan springer alla ut och gömmer sig bakom varsitt hinder och börjar skjuta på allt som rör sig. En stannar kvar i basen för att ge understödseld.
"PIIIIIIIIIIIIP!!!!" Visslan lät. Jag och min fältkamrat sprang vänster och slängde oss in bakom varsitt hinder.
Där satt jag, hjärtat hårt slåendes i halsgropen, adrenalinet på maxnivå och svetten lackandes från kinderna bakom den heta masken. Mina andetag lät ihåliga mellan maskens svarta väggar. Sakta stack jag upp huvudet för att få fri sikt över planen, och om möjligt sätta en kula i någon av mina "fiender".
"pack, pack, pack......pack........pack" lät det över planen när alla lät avtryckarvfingret jobba på helfart.
Jag såg fienderna inklämda bakom sina hinder och lät kulorna vina från mitt vapen i deras riktining. Väggar och däck färgades röda av mina kulor, men ingen träff på mitt mål.
"Pack ssssSSSSSHUFFFfffffff" lät det när jag röjt min position och fiendens kulor började vina ovan mitt huvud.
Med ett mod endast jämförtbart med John Rambo gjorde jag ett avancemang, reste jag mig upp och sprang halvhukan snett över planen och slängde mig in bakom nästa hinder. Kulorna var inte sena att börja slå emot de staplade gummidäcken, mitt enda skydd mellan mig och ett säkert blåmärke. Jag stod på huk, såg mina medkamrater gömda bakom sina skydd.
Sakta, ståendes på knä bakom däcken, tittar jag fram för att rekognisera min omgivning.
"pack ssssSSSSHHHH SMACK!!!!!".........
"MEDIC!!!!!! MAN DOWN, MAN DOWN!!!!!!!"
Kulan tog i axeln. Jag tittade ner och såg ett rött stänk på mitt armefärgade ställ. Modet sjönk. Med huvudet sjunket som en slagen hjälte reste jag mig upp bakom mitt gömställe och sträckte upp mitt vapen i luften som tecken på att jag ger upp. Ett glatt "WOHO!" hördes från min baneman på andra sidan planen vid åsynen. Kriget fortsatte som om inget hade hänt. Ingen tycktes märka mina sjunkna axlar. Ingen tycktes se mitt kluvna mod. Ingen tycktes se mina tårar.
Jag gick sakta över planen mot där alla andra satt och tittade på. Min fältkamrat som sprang vänster satt också där. Vänster tycktes ha varit fel håll att gå åt. But hopefully we made a difference....
sommaren
Grabbarna hade rätt, vänta tills sommaren kommer, då kommer dom riktiga kackerlackorna. Och så blev det. De är överallt. Dock inte längre inne i mitt rum, men jag såg dock en liten rackare springa iväg under badkaret för en kvart sen.
Varje gång jag går hem på natten från något kafe eller liknande är trappan upp till våran port nästintill barrikerad av kackerlackor. Kanske inte riktigt så illa, men iallafall.
Men min obefogade rädsla för dom tycks iallafall ha lagt sig en smula. Får se om jag skriker som en flicka igen nästa gång jag får hembesök.
Varje gång jag går hem på natten från något kafe eller liknande är trappan upp till våran port nästintill barrikerad av kackerlackor. Kanske inte riktigt så illa, men iallafall.
Men min obefogade rädsla för dom tycks iallafall ha lagt sig en smula. Får se om jag skriker som en flicka igen nästa gång jag får hembesök.
Medifun!!!!!
Sammanfattning av helgen som varit: FEST!!!!!
Här i Tirgu Mures har dom just avverkat årets "Medifun", en tillställning mycket lik Sveriges nollning.
Alla som ville fick skapa ett lag med ett eget namn, enda kravet var att det måste vara minst 10 tjejer i laget och inte mer än 25 pers. Sedan är det bara att snickra ihop ett namn, matchande t-shirts med ett snyggt tryck på samt en hejjar-ramsa. Med på köpet även en teateruppsättning med ens namn som tema.
Ett av lagen hetter t.ex 300 ("trei sute" på rumänska, något dom skrek med höga röster närhelst det fanns tid över för det), ett lag hade EMO som tema, alltså att klä ut sig lite som Marilyn Manson fan. Ett annat lag hetter "jag mår dåligt" och hade ett tryck av en spya på tröjjan.
Sedan följer dagar med fullt av aktiviteter ordnade av Organisatörerna. Dessa aktiviteter under dagtid sker oftast på stadens stora park, "Weekend". På organisatörernas karaktäristiskt vita t-shirts stod på rumänska "Jag har inte. Jag kan inte. Jag vet inte. Jag vill inte. Organisatör". På kvällen samlas alla på en sent bestäm plats och festar loss som galningar i den sköna sommarnatten med mängder av öl och hög musik.
Första natten var alla på kampus-området, andra natten var alla på skolområdet, tredje natten var alla på Weekend och inatt, den fjärde natten ska alla samlas på klubben "Sence".
Natt nr 1 hände inte så mycket för våran del, då vi inte hunnit skaka ihop ett lag till denna tillställning. Alla var på kampusområdet, alla var fulla, studentkorridorerna var en katastrof fyllda med studenter som skrek sitt lags hejjarramsor.
Den andra natten var vi på skolområdet vilket var skitroligt. Bra musik, alla dansade och hade roligt. När man var kissnödig gick man till utanför anatomisalen och fyllde på den redan med urin överfyllda brunnen nedanför fönstret medan de rumänska studenterna gav sina högljudda personliga åsikter om sina gamla anatomilärare.
Dag 3 var alla på weekend. Svinroligt! Vi i english-section hängde med i festandet, bestämde oss kl 2 på natten, lagom salongsberusade att vi skule köra go-kart och rida häst, vilket vi gjorde. Jag kom sist.
Dag 4 var alla så trötta så ingen gick ut.
Det som slog mig varje natt var avsaknaden av bråk. Hade en fest av denna skala gått av stapeln i Sverige hade bråk varit ett självklart inslag. Här är det en annan mentalitet, mycket mer solidarisk.
Kl 00.00 varje natt, mitt i festandet, samlas alla lagkaptener framme hos Organisatörerna där de tar emot nattens uppdrag: the black list, 30 punkter som ska genomföras innan natten är slut. Exempel:
1. Hämta ett grishuvud
2. Hämta Koranen
3. Hämta ett kist-lock
4. Samla pantburkar och bygg en häst
5. Tag kort på dej själv i blöja tillsammans med en strippa
6. Hämta så många parkbänkar från centrum som möjligt
Och hur fan lyckas man med detta kl 00.00 på natten? Inte vet jag, men ett lag fick tag i ett grishuvud och ett lag fick faktiskt tag i ett kist-lock mitt i natten som skulle användas till en begravning dagen efter. Bör dock inflikas att de frågat om lov innan.
Detta var den rumänska Medifun. Nästa vecka börjar den ungerska Medifun, och ungrare är enligt sägnen mycket galnare än rumänerna. Hihi!!!
Nästa år är english-section en självklar deltagare i Medifun. Om det kommer bli såhär roligt varje år vill jag alltid vara studen i Rumänien!
Här i Tirgu Mures har dom just avverkat årets "Medifun", en tillställning mycket lik Sveriges nollning.
Alla som ville fick skapa ett lag med ett eget namn, enda kravet var att det måste vara minst 10 tjejer i laget och inte mer än 25 pers. Sedan är det bara att snickra ihop ett namn, matchande t-shirts med ett snyggt tryck på samt en hejjar-ramsa. Med på köpet även en teateruppsättning med ens namn som tema.
Ett av lagen hetter t.ex 300 ("trei sute" på rumänska, något dom skrek med höga röster närhelst det fanns tid över för det), ett lag hade EMO som tema, alltså att klä ut sig lite som Marilyn Manson fan. Ett annat lag hetter "jag mår dåligt" och hade ett tryck av en spya på tröjjan.
Sedan följer dagar med fullt av aktiviteter ordnade av Organisatörerna. Dessa aktiviteter under dagtid sker oftast på stadens stora park, "Weekend". På organisatörernas karaktäristiskt vita t-shirts stod på rumänska "Jag har inte. Jag kan inte. Jag vet inte. Jag vill inte. Organisatör". På kvällen samlas alla på en sent bestäm plats och festar loss som galningar i den sköna sommarnatten med mängder av öl och hög musik.
Första natten var alla på kampus-området, andra natten var alla på skolområdet, tredje natten var alla på Weekend och inatt, den fjärde natten ska alla samlas på klubben "Sence".
Natt nr 1 hände inte så mycket för våran del, då vi inte hunnit skaka ihop ett lag till denna tillställning. Alla var på kampusområdet, alla var fulla, studentkorridorerna var en katastrof fyllda med studenter som skrek sitt lags hejjarramsor.
Den andra natten var vi på skolområdet vilket var skitroligt. Bra musik, alla dansade och hade roligt. När man var kissnödig gick man till utanför anatomisalen och fyllde på den redan med urin överfyllda brunnen nedanför fönstret medan de rumänska studenterna gav sina högljudda personliga åsikter om sina gamla anatomilärare.
Dag 3 var alla på weekend. Svinroligt! Vi i english-section hängde med i festandet, bestämde oss kl 2 på natten, lagom salongsberusade att vi skule köra go-kart och rida häst, vilket vi gjorde. Jag kom sist.
Dag 4 var alla så trötta så ingen gick ut.
Det som slog mig varje natt var avsaknaden av bråk. Hade en fest av denna skala gått av stapeln i Sverige hade bråk varit ett självklart inslag. Här är det en annan mentalitet, mycket mer solidarisk.
Kl 00.00 varje natt, mitt i festandet, samlas alla lagkaptener framme hos Organisatörerna där de tar emot nattens uppdrag: the black list, 30 punkter som ska genomföras innan natten är slut. Exempel:
1. Hämta ett grishuvud
2. Hämta Koranen
3. Hämta ett kist-lock
4. Samla pantburkar och bygg en häst
5. Tag kort på dej själv i blöja tillsammans med en strippa
6. Hämta så många parkbänkar från centrum som möjligt
Och hur fan lyckas man med detta kl 00.00 på natten? Inte vet jag, men ett lag fick tag i ett grishuvud och ett lag fick faktiskt tag i ett kist-lock mitt i natten som skulle användas till en begravning dagen efter. Bör dock inflikas att de frågat om lov innan.
Detta var den rumänska Medifun. Nästa vecka börjar den ungerska Medifun, och ungrare är enligt sägnen mycket galnare än rumänerna. Hihi!!!
Nästa år är english-section en självklar deltagare i Medifun. Om det kommer bli såhär roligt varje år vill jag alltid vara studen i Rumänien!
brännan
ville bara skriva lite för att ha en anledning att lägga in en bild på min nya solbränna:
Märk väl dess irregularitet, en klar skiljelinje mellan rött och vitt diagonalt över ryggen. Märk även skillnad i nyans mellan högr och vänster axel.
Detta kommer sig av att jag legat på höger sida och studerat 5 timmar i middagssolen. Sexigt, inte sant?
Märk väl dess irregularitet, en klar skiljelinje mellan rött och vitt diagonalt över ryggen. Märk även skillnad i nyans mellan högr och vänster axel.
Detta kommer sig av att jag legat på höger sida och studerat 5 timmar i middagssolen. Sexigt, inte sant?
en bra dag
Idag hade jag en skitbra dag!
Igår när jag chattade med Kathy kom vi överens om att jag skulle följa med henne och hennes vänner på grillning. Här i Rumänien är 1:a Maj precis som i andra länder en ledig dag, men här firar man på andra sätt än i Sverige. I Sverige ska man som bekant ut och protestera, mer av tradition än för att nån ska bry sig, medan i Rumänien är det en dag du ska spendera med vänner och familj.
Dagen började med att jag inhandlade det jag på order från Kathy skulle köpa (juice, vatten, potatis). Jag gick till närköpet bakom våran lägenhet och köpte potatis av den sämre kvalitén samt juice och vatten. Därefter stack jag bort mot Kathy med taxi.
Vi träffades och tog sedan en taxi bort till mötesplatsen för hennes vänner.
Vi första anblick tänkte jag "vad i helvete, ska jag ut på dagistripp ni eller vad?" samt "fan vad jag är gammal i detta sällskap". Alla hennes vänner var 89-or, vilket visserligen bara är 4 år yngre än mej men skillnaden kan märkas starkt ändå. Jag hälsade på alla hennes vänner (4 tjejer inklusive Kathy, 5 killar) och sen gick vi. Vägen märkte jag ledde mot det som jag länge trott var en gammal bunker uppe på den gröna kullen vi ser långt bort från vårat fönster. Dom kallade platsen kort och gott för "Skogen". Väl framme var utsikten över Tirgu Mures väldigt fin, solen gassade som på högsommaren i Sverige och många fler än vi var på plats för att avnjuta denna familjehögtid. Vi valde ut en plats och lade ut alla filtar. Vi grabbar gick direkt in i skogen för att leta upp material till brasan, för på denna högtid ska man tydligen grilla ute i det fria, så är det bara. Vi gick in i skogen medan damerna började göra i ordning maten.
Utsikt från grillplatsen
Väl tillbaka startades elden, tjejerna började skala och skiva potatis och sedan göra hemmagjorda pommes frites. Detta verkar vara lite av en specialitet här i Rumänien, att skiva potatis och göra egna pommes av det. Blir faktiskt väldigtgott, och smakar nyttigare än McDonalds skit.
Jag hjälpte till med maten, spelade lite kort, tittade på medan några spelade schack samt njöt av solen som aldrig tycktes vilja gå i moln.
Maten var väldigt välkommen när den väl kom och efter den följde lite fler lekar och avnjutning av solen. En sak dessa rumäner vet hur man gör det är att utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi svenskar vi sitter hemma och sover ikapp oss under den lediga dagen, vilket också kan vara skönt. Rumänerna dom packar grillen och drar ut med familjen till bergen för en dag i det fria.
Egentligen skulle vi ha en extrainsatt anatomilektion men den struntade jag i, mina trogna vänner i klassen tog anteckningar åt mej istället.
Vid kl 8 packade vi ihop våra grejjer, då hade vi varit i solen i 9 timmar i sträck, och begav oss hem till Kathy där vi gjorde pannkakor med sylt/sirap/choklad. Efter det följde avnjutning av en halvdassig film (Mall Cop) och sen åkte alla hem till sej.
Väl hemma gjorde jag en noggrann summering av dagen för Arben och Ridvan. Därefter fick jag återigen syn på ännu en kackerlacka som Arben tog ut åt mej, dock befann sig den denna gång inte i mitt rum utan strax utanför, något som kanske kan ses som ett gott tecken. Denna gång lekte jag och Arben naturfotografer och tog några fina bilder av Mr. Kackerlacka i motljus. Enjoy!
Igår när jag chattade med Kathy kom vi överens om att jag skulle följa med henne och hennes vänner på grillning. Här i Rumänien är 1:a Maj precis som i andra länder en ledig dag, men här firar man på andra sätt än i Sverige. I Sverige ska man som bekant ut och protestera, mer av tradition än för att nån ska bry sig, medan i Rumänien är det en dag du ska spendera med vänner och familj.
Dagen började med att jag inhandlade det jag på order från Kathy skulle köpa (juice, vatten, potatis). Jag gick till närköpet bakom våran lägenhet och köpte potatis av den sämre kvalitén samt juice och vatten. Därefter stack jag bort mot Kathy med taxi.
Vi träffades och tog sedan en taxi bort till mötesplatsen för hennes vänner.
Vi första anblick tänkte jag "vad i helvete, ska jag ut på dagistripp ni eller vad?" samt "fan vad jag är gammal i detta sällskap". Alla hennes vänner var 89-or, vilket visserligen bara är 4 år yngre än mej men skillnaden kan märkas starkt ändå. Jag hälsade på alla hennes vänner (4 tjejer inklusive Kathy, 5 killar) och sen gick vi. Vägen märkte jag ledde mot det som jag länge trott var en gammal bunker uppe på den gröna kullen vi ser långt bort från vårat fönster. Dom kallade platsen kort och gott för "Skogen". Väl framme var utsikten över Tirgu Mures väldigt fin, solen gassade som på högsommaren i Sverige och många fler än vi var på plats för att avnjuta denna familjehögtid. Vi valde ut en plats och lade ut alla filtar. Vi grabbar gick direkt in i skogen för att leta upp material till brasan, för på denna högtid ska man tydligen grilla ute i det fria, så är det bara. Vi gick in i skogen medan damerna började göra i ordning maten.
Utsikt från grillplatsen
Väl tillbaka startades elden, tjejerna började skala och skiva potatis och sedan göra hemmagjorda pommes frites. Detta verkar vara lite av en specialitet här i Rumänien, att skiva potatis och göra egna pommes av det. Blir faktiskt väldigtgott, och smakar nyttigare än McDonalds skit.
Jag hjälpte till med maten, spelade lite kort, tittade på medan några spelade schack samt njöt av solen som aldrig tycktes vilja gå i moln.
Maten var väldigt välkommen när den väl kom och efter den följde lite fler lekar och avnjutning av solen. En sak dessa rumäner vet hur man gör det är att utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi svenskar vi sitter hemma och sover ikapp oss under den lediga dagen, vilket också kan vara skönt. Rumänerna dom packar grillen och drar ut med familjen till bergen för en dag i det fria.
Egentligen skulle vi ha en extrainsatt anatomilektion men den struntade jag i, mina trogna vänner i klassen tog anteckningar åt mej istället.
Vid kl 8 packade vi ihop våra grejjer, då hade vi varit i solen i 9 timmar i sträck, och begav oss hem till Kathy där vi gjorde pannkakor med sylt/sirap/choklad. Efter det följde avnjutning av en halvdassig film (Mall Cop) och sen åkte alla hem till sej.
Väl hemma gjorde jag en noggrann summering av dagen för Arben och Ridvan. Därefter fick jag återigen syn på ännu en kackerlacka som Arben tog ut åt mej, dock befann sig den denna gång inte i mitt rum utan strax utanför, något som kanske kan ses som ett gott tecken. Denna gång lekte jag och Arben naturfotografer och tog några fina bilder av Mr. Kackerlacka i motljus. Enjoy!
