transylmania

Idag var det examensdag för alla läkarstudenter som går ut år 6. Vi har blivit vän med en 6-års student, och blev bjudna på denna fest. Den hölls i "Polyvalent Arena" vilket är stadens basketbollhall. Det var kokhett när vi gick dit, jag, Florent, Hassan och Ridvan. På vägen köpte vi en varsin ros till henne, men jag var säker på att den skulle hinna dö innan vi hann fram. Vi visste inte riktigt var vi skulle gå nånstans, endast Hasan hade varit där förut och då av ett rent misstag då hans taxichaufför kört helt åthelvete fel. Men vi gick iallafall åt det väderstreck vi visste att det var åt, och snart blev vi guidade av en ström finklädda människor med egna buketter. Antingen var det påväg till examensplatsen, eller också var det landssorg efter Michael Jacksons död. Vi trodde på den första teorin, så vi följde med dom.
Snart var vi framme vi basketarenan och gick in. Innan vi ens gått in i hallen hördes ett öronbedövande ljud av människor som hurrade och ropade som om det var slutspel mellan Chacago bulls och Knicks i Madison Square Garden, och jag tänkte "nej fyfan, ska jag stå därinne om 6 år? Jag kommer vara skiträdd".


Väl inne såg vi läktare på höger och vänster sida fullproppad med familjemedlemmar och vänner till de blivande läkarna, som alla satt i två kollumner mitt på planen med ansiktena vända mot talarstolen, där skolans allra högsta höns och tuppar satt iförda den traditionella röda rocken.

Eleverna hade svarta rockar med den karaktäristiska fyrkantiga formen.
Vi gick och klämde in oss längs kortsidan, bakom radena av studenter och jag insåg att jag troligtvis var underklädd för tillfället, med mina shorts och gröna tröja.
Rektorn och de högsta hönsen byttes av att stå och prata framme vid talarstolen, men det konstanta sorlet i salen skvallrade om att ingen riktigt lyssnade på vad dom sade. Jah gjorde iallafall inte det, då jag inte förstod tillräckligt mycket för att hänga med. Det var mer ett spel för gallerierna, vad alla väntade på var själva avslutningen, då elev blev läkare, padawan blev master och svabbgosse blev kapten.
Jag tittade upp på läktaren och såg alla människor, och tänkte roat för mej själv hur det skulle se ut när mamma får stå där, inklämd bland alla rumäner lyssnandes till en kakofoni av ett främmande språk. Ska bli kul att se, hihi.
Vi gick och ställde oss på långsidan av kollumnen av elever och hittade våran vän som satt ganska långt fram.
Där stod vi ett tag tills vi insåg att detta skulle dra ut på tiden, och gick ut för att ta en nypa frisk luft.
15 min senare gick vi in igen och ställde oss på våran plats igen vid sidan av elevkollumnerna.
Rektorn bad alla elever ställa sig upp för att svära den Hippocratiska eden, eden där varje läkare svär att alltid sätta sin patient först, att aldrig ta hänsyn till ras, social status och kön, att se sin kollega som sin bror samt att alltid ha respekt för sin läromästare.

Eden skulle sväras på både rumänska och på ungerska, då Tirgu Mures är den enda medicinska skolan i Rumänien där både ungerska och rumänska elever studerade tillsammans. Både Florent, från Kosovo och Ridvan från Turkiet kommenterade detta faktiskt unika faktum att dessa två tidigare så fientliga nationaliteter nu står och svär en ed tillsammans. Hade det varit i Kosovo hade man aldrig tillåtit en serb att tala vid ett sådant högtidligt tillfälle, och samma gällde Turkiet, där kurdiska studenter tillfångatagits och fängslats av samma anledning. Men nu stod dom här och läste en ed tillsammans iallafall. Först på rumänska, sedan på ungerska. Till min förvåning, och min stora besvikelse, visade det sig att indelningen av eleverna i kollumner var baserat efter nationalitet, den ena kollumnen var för rumäner och den andra för ungrare. "De har inte kommit längre än så" tänkte jag. "Synd".
Jag kom också på att tänka att när våran klass tar studenten kommer det vara första gången eden läses på engelska, och ibland de 1000 åskådarna och hundratals elever kommer det vara vara rösterna av 20 personer som hörs. Inget som bringar lugn till mej direkt.
Efter att eden var läst gav rektorn ett sista tal som slutade med "La Revedere", "på återseende"och luften fylldes av jublet av massorna och hattarna från studenterna, och jag tänkte "fyfan.....det här måste vara den mest bitterljuva dagen i studenternas liv".
Jag såg en stor vuxen man med tårar i ögonen inför sin dotter som tog examen. Det var fint.

Vi träffade våran vän och gav henne våra gratulationer och rosor innan hon fick lov att gå iväg och fira med sina föräldrar. Därefter gick vi ut och gick hem.


1 år har redan gått. Snart står vi där själva, om allt vill sig väl.