Examen
Idag var det examensdag för alla läkarstudenter som går ut år 6. Vi har blivit vän med en 6-års student, och blev bjudna på denna fest. Den hölls i "Polyvalent Arena" vilket är stadens basketbollhall. Det var kokhett när vi gick dit, jag, Florent, Hassan och Ridvan. På vägen köpte vi en varsin ros till henne, men jag var säker på att den skulle hinna dö innan vi hann fram. Vi visste inte riktigt var vi skulle gå nånstans, endast Hasan hade varit där förut och då av ett rent misstag då hans taxichaufför kört helt åthelvete fel. Men vi gick iallafall åt det väderstreck vi visste att det var åt, och snart blev vi guidade av en ström finklädda människor med egna buketter. Antingen var det påväg till examensplatsen, eller också var det landssorg efter Michael Jacksons död. Vi trodde på den första teorin, så vi följde med dom.
Snart var vi framme vi basketarenan och gick in. Innan vi ens gått in i hallen hördes ett öronbedövande ljud av människor som hurrade och ropade som om det var slutspel mellan Chacago bulls och Knicks i Madison Square Garden, och jag tänkte "nej fyfan, ska jag stå därinne om 6 år? Jag kommer vara skiträdd".
Väl inne såg vi läktare på höger och vänster sida fullproppad med familjemedlemmar och vänner till de blivande läkarna, som alla satt i två kollumner mitt på planen med ansiktena vända mot talarstolen, där skolans allra högsta höns och tuppar satt iförda den traditionella röda rocken.
Eleverna hade svarta rockar med den karaktäristiska fyrkantiga formen.
Vi gick och klämde in oss längs kortsidan, bakom radena av studenter och jag insåg att jag troligtvis var underklädd för tillfället, med mina shorts och gröna tröja.
Rektorn och de högsta hönsen byttes av att stå och prata framme vid talarstolen, men det konstanta sorlet i salen skvallrade om att ingen riktigt lyssnade på vad dom sade. Jah gjorde iallafall inte det, då jag inte förstod tillräckligt mycket för att hänga med. Det var mer ett spel för gallerierna, vad alla väntade på var själva avslutningen, då elev blev läkare, padawan blev master och svabbgosse blev kapten.
Jag tittade upp på läktaren och såg alla människor, och tänkte roat för mej själv hur det skulle se ut när mamma får stå där, inklämd bland alla rumäner lyssnandes till en kakofoni av ett främmande språk. Ska bli kul att se, hihi.
Vi gick och ställde oss på långsidan av kollumnen av elever och hittade våran vän som satt ganska långt fram.
Där stod vi ett tag tills vi insåg att detta skulle dra ut på tiden, och gick ut för att ta en nypa frisk luft.
15 min senare gick vi in igen och ställde oss på våran plats igen vid sidan av elevkollumnerna.
Rektorn bad alla elever ställa sig upp för att svära den Hippocratiska eden, eden där varje läkare svär att alltid sätta sin patient först, att aldrig ta hänsyn till ras, social status och kön, att se sin kollega som sin bror samt att alltid ha respekt för sin läromästare.
Eden skulle sväras på både rumänska och på ungerska, då Tirgu Mures är den enda medicinska skolan i Rumänien där både ungerska och rumänska elever studerade tillsammans. Både Florent, från Kosovo och Ridvan från Turkiet kommenterade detta faktiskt unika faktum att dessa två tidigare så fientliga nationaliteter nu står och svär en ed tillsammans. Hade det varit i Kosovo hade man aldrig tillåtit en serb att tala vid ett sådant högtidligt tillfälle, och samma gällde Turkiet, där kurdiska studenter tillfångatagits och fängslats av samma anledning. Men nu stod dom här och läste en ed tillsammans iallafall. Först på rumänska, sedan på ungerska. Till min förvåning, och min stora besvikelse, visade det sig att indelningen av eleverna i kollumner var baserat efter nationalitet, den ena kollumnen var för rumäner och den andra för ungrare. "De har inte kommit längre än så" tänkte jag. "Synd".
Jag kom också på att tänka att när våran klass tar studenten kommer det vara första gången eden läses på engelska, och ibland de 1000 åskådarna och hundratals elever kommer det vara vara rösterna av 20 personer som hörs. Inget som bringar lugn till mej direkt.
Efter att eden var läst gav rektorn ett sista tal som slutade med "La Revedere", "på återseende"och luften fylldes av jublet av massorna och hattarna från studenterna, och jag tänkte "fyfan.....det här måste vara den mest bitterljuva dagen i studenternas liv".
Jag såg en stor vuxen man med tårar i ögonen inför sin dotter som tog examen. Det var fint.
Vi träffade våran vän och gav henne våra gratulationer och rosor innan hon fick lov att gå iväg och fira med sina föräldrar. Därefter gick vi ut och gick hem.
1 år har redan gått. Snart står vi där själva, om allt vill sig väl.
Snart var vi framme vi basketarenan och gick in. Innan vi ens gått in i hallen hördes ett öronbedövande ljud av människor som hurrade och ropade som om det var slutspel mellan Chacago bulls och Knicks i Madison Square Garden, och jag tänkte "nej fyfan, ska jag stå därinne om 6 år? Jag kommer vara skiträdd".
Väl inne såg vi läktare på höger och vänster sida fullproppad med familjemedlemmar och vänner till de blivande läkarna, som alla satt i två kollumner mitt på planen med ansiktena vända mot talarstolen, där skolans allra högsta höns och tuppar satt iförda den traditionella röda rocken.
Eleverna hade svarta rockar med den karaktäristiska fyrkantiga formen.
Vi gick och klämde in oss längs kortsidan, bakom radena av studenter och jag insåg att jag troligtvis var underklädd för tillfället, med mina shorts och gröna tröja.
Rektorn och de högsta hönsen byttes av att stå och prata framme vid talarstolen, men det konstanta sorlet i salen skvallrade om att ingen riktigt lyssnade på vad dom sade. Jah gjorde iallafall inte det, då jag inte förstod tillräckligt mycket för att hänga med. Det var mer ett spel för gallerierna, vad alla väntade på var själva avslutningen, då elev blev läkare, padawan blev master och svabbgosse blev kapten.
Jag tittade upp på läktaren och såg alla människor, och tänkte roat för mej själv hur det skulle se ut när mamma får stå där, inklämd bland alla rumäner lyssnandes till en kakofoni av ett främmande språk. Ska bli kul att se, hihi.
Vi gick och ställde oss på långsidan av kollumnen av elever och hittade våran vän som satt ganska långt fram.
Där stod vi ett tag tills vi insåg att detta skulle dra ut på tiden, och gick ut för att ta en nypa frisk luft.
15 min senare gick vi in igen och ställde oss på våran plats igen vid sidan av elevkollumnerna.
Rektorn bad alla elever ställa sig upp för att svära den Hippocratiska eden, eden där varje läkare svär att alltid sätta sin patient först, att aldrig ta hänsyn till ras, social status och kön, att se sin kollega som sin bror samt att alltid ha respekt för sin läromästare.
Eden skulle sväras på både rumänska och på ungerska, då Tirgu Mures är den enda medicinska skolan i Rumänien där både ungerska och rumänska elever studerade tillsammans. Både Florent, från Kosovo och Ridvan från Turkiet kommenterade detta faktiskt unika faktum att dessa två tidigare så fientliga nationaliteter nu står och svär en ed tillsammans. Hade det varit i Kosovo hade man aldrig tillåtit en serb att tala vid ett sådant högtidligt tillfälle, och samma gällde Turkiet, där kurdiska studenter tillfångatagits och fängslats av samma anledning. Men nu stod dom här och läste en ed tillsammans iallafall. Först på rumänska, sedan på ungerska. Till min förvåning, och min stora besvikelse, visade det sig att indelningen av eleverna i kollumner var baserat efter nationalitet, den ena kollumnen var för rumäner och den andra för ungrare. "De har inte kommit längre än så" tänkte jag. "Synd".
Jag kom också på att tänka att när våran klass tar studenten kommer det vara första gången eden läses på engelska, och ibland de 1000 åskådarna och hundratals elever kommer det vara vara rösterna av 20 personer som hörs. Inget som bringar lugn till mej direkt.
Efter att eden var läst gav rektorn ett sista tal som slutade med "La Revedere", "på återseende"och luften fylldes av jublet av massorna och hattarna från studenterna, och jag tänkte "fyfan.....det här måste vara den mest bitterljuva dagen i studenternas liv".
Jag såg en stor vuxen man med tårar i ögonen inför sin dotter som tog examen. Det var fint.
Vi träffade våran vän och gav henne våra gratulationer och rosor innan hon fick lov att gå iväg och fira med sina föräldrar. Därefter gick vi ut och gick hem.
1 år har redan gått. Snart står vi där själva, om allt vill sig väl.
tentaperiod
Okej, kanske är på sin plats med en lite uppdatering, det var ett tag sen jag skrev senast. Vad har hänt...?
Vi börjar med skolan:
vi hade anatomiprov på buken och bröstkorgen. Som vanligt står man där i början av tentaperioden och svär över att man inte tog sitt råd från förra terminen: "nästa år ska jag tamejfan börja i tid!". Men det gör man inte. Kanske av ren lathet. Kanske för att man behöver pressen och stressen för att kunna prestera till max. Jag vet inte. Men nu skriver jag här iallafall, så får jag går tillbaka till den här sidan nästa tentaperiod och läsa som en påminnelse: "Jonny, börja i tid nästa termin, då vet att du kommer få ett helvete om du inte gör det. Precis som du fått de senaste två tentaperioderna!!!". Som vanligt är det tur att man bor tillsammans med Arben, han är en guru när det kommer till anatomi. Om jag känner att biokemi är ämnet jag kan läsa timtals i så är anatomi Arbens. Han har en förmåga för det. Så mellan hans och mitt rum går det skytteltraffik under pluggandet til anatomi. Ständiga knackningar på hans dörr, en ställd fråga, ett uppmålat svar och dörren stängs igen.
En av mina anatomiskapelser
Skillnaden denna anatomitenta var att embryologin var inbakad i den, så till skillnad från förra årets två ämnen vi fick dra ur högen som vi skulle prata om framför professorn iklädda finkostymen så var det tre ämnen. Och för er som inte läst anatomi kan jag upplysa er om att det inte alls är roligt. Det saknar totalt logik. "Vecka 4 uppkommer ett brosk kallat "Meckels brosk", men det tillbakabildas och försvinner dagen efter....". Vad i helvete!! Skit i det brosket då vafan!! Eller bara faktumet att diafragman bildas i halsområdet och sedan som en roterande disk snurrar ner på sin plats och drar med sig en del organ tillsammans med det. Som en Transformers Autobot fast i slow-motion. 'väldigt coolt om man fattar det, vilket jag inte har ork att göra. Klart det kan vara bra att ha, för många sjukdomar kommer just från detta stadie i livet, men det kommer vi ju läsa mer när vi går ST-tjänst.
Jaja. Tentan gick bra iallafall. Först en praktisk del där vi fick peka ut strukturer på ett formalin-indränkt lik, och sedan den teoretiska delen då vi fick skriva om två ämnen, men i detta fall tre ämnen.
Professorn, trots sin höga status och sitt efterföljande tillstånd att håna alla som inte kan lika mycket som honom, vilket en del lärare tycker om att göra, har istället en väldigt lugnande inverkan på sina elever. Iallafall på mej. Man vet att oavsett hur brysk han låter menar han aldrig något illa.
Det lilla tråkiga med hela denna anatomiperiod var att mor och Jimmy var på besök samtidigt. De fick inte den uppmärksamheten de förtjänade från min sida tack vare skolan, men det visste de innan. Hoppas de hade kul iallafall.
Okej, sedan följde en viss viloperiod och sedan fortsatta studier inför biokemintentan. Jag vet inte vad det är med biokemin, men det är något som fängslar mig. Om man tar en väldigt nördig jämförelse, men såsom Neo borde ha känt sig när han äntligen lyckades se och förstå "Matrix" i slutet av första filmen i Matrix-trilogin. Man ser konstant samband mellan reaktioner, mellan hämning och stimulering samt orsaker till dessa.
Varför just Malonyl-Coa är det hämmande ämnet för carnitin-acyl-shuttlen i mitokondrien? Jo därför att Malonyl-Coa är en byggsten i skapandet av fettsyror, medan carnitin-acyl-shuttlen är en del i nedbrytningen av fettsyror, de två kan inte arbeta tillsammans, då den ena hämmar den andra. Det är logiskt. Inte som embryologin där saker snurrar och veckas på plats och där primitiva gälar plötsligt blir ben i mellanörat.
Biokemin gick bra. Satt de två sista dagarna och bara mosade in kemiska formler till den nivån att jag nästan skrämde mej själv.
Några fler av mina kära skapelser, denna gång biokemi
Väl på provet var alla frågor multiple-choice, alltså 4 svarsalternativ, X antal är rätta, vilket betydde att mina kemiska formler var av underdånig användbarhet. Men jag är ändå stolt över mej själv att jag kunde prestera så bra när det kom till studierna. Satt i kanske 1 h och ringade in svarsalternativ. Vi skulle komma tillbaka till 11.30 för att få svaret, vilket i rumänsk mentalitet betyder "vi kommer börja rätta kl 11.30, så ni får svaret 1 h senare, alltså 12.30" vilket också blev fallet.
Jag och Arben i väntan på biokemiresultatet
De flesta blev glada av resultatet. Inge mer biokemi, och jag visste redan dagarna innan tentan att jag kommer sakna det. Förstår man biokemi bra förstår man grunden till sjukdomar.
Timmarna efter den avklarade biokemitentan gick vi till McDonalds för att fira romanian-style och senare ikväll ska vi gå på bio. Har alltså bestämt mig för att ta en ledig dag. De andra kommer troligtvis vilja gå ut, men efter 2 veckor av stenhårt plugg är och rökig och högljudd klubb inget stället jag finner avslappning på.
När mor och Jimmy var här hittade de på en rad aktiviteteter den lilla tid vi fick tillsammans. Bland annat gick vi på Tirgu Mures´s zoo och fick se hur djuren rumänien har det. Svaret är ganska givet: de flesta skulle se Sveriges zoo som en spa-resort.
Vi gjorde även konsumenttest på stadens finaste restauranger, däribland den (för oss) välkända ungerska restaurangen "Tempo" där en shot med palinka alltid inleder maten, så att säga väcker upp magen magen med en shock av något som mest liknar nagelborttagare. Ungefär som man shockar liv i en utslagewn boxare med luktsalt. Smaken av palinkan kan kännas ner i mahen och en bit till.
Men det blev en annan restaurang som drog hem 5 stjärnor, minns dock inte dess namn.
Aporna visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte om våran närvaro
Vi fick se djungelns konung...
samt det ultimata beviset på att kärlek är blind...
Mor och Jimmy drog även till Sibiu, culturetown of the year 2007, över dagen. Jag kunde dock inte följa med.
Från stora torget i kulturstaden Sibiu
Sen antar jag att det har hänt en del mer saker, men inget jag kommer på nu. Får ta upp det nån annan gång.
Vi börjar med skolan:
vi hade anatomiprov på buken och bröstkorgen. Som vanligt står man där i början av tentaperioden och svär över att man inte tog sitt råd från förra terminen: "nästa år ska jag tamejfan börja i tid!". Men det gör man inte. Kanske av ren lathet. Kanske för att man behöver pressen och stressen för att kunna prestera till max. Jag vet inte. Men nu skriver jag här iallafall, så får jag går tillbaka till den här sidan nästa tentaperiod och läsa som en påminnelse: "Jonny, börja i tid nästa termin, då vet att du kommer få ett helvete om du inte gör det. Precis som du fått de senaste två tentaperioderna!!!". Som vanligt är det tur att man bor tillsammans med Arben, han är en guru när det kommer till anatomi. Om jag känner att biokemi är ämnet jag kan läsa timtals i så är anatomi Arbens. Han har en förmåga för det. Så mellan hans och mitt rum går det skytteltraffik under pluggandet til anatomi. Ständiga knackningar på hans dörr, en ställd fråga, ett uppmålat svar och dörren stängs igen.
En av mina anatomiskapelser
Skillnaden denna anatomitenta var att embryologin var inbakad i den, så till skillnad från förra årets två ämnen vi fick dra ur högen som vi skulle prata om framför professorn iklädda finkostymen så var det tre ämnen. Och för er som inte läst anatomi kan jag upplysa er om att det inte alls är roligt. Det saknar totalt logik. "Vecka 4 uppkommer ett brosk kallat "Meckels brosk", men det tillbakabildas och försvinner dagen efter....". Vad i helvete!! Skit i det brosket då vafan!! Eller bara faktumet att diafragman bildas i halsområdet och sedan som en roterande disk snurrar ner på sin plats och drar med sig en del organ tillsammans med det. Som en Transformers Autobot fast i slow-motion. 'väldigt coolt om man fattar det, vilket jag inte har ork att göra. Klart det kan vara bra att ha, för många sjukdomar kommer just från detta stadie i livet, men det kommer vi ju läsa mer när vi går ST-tjänst.
Jaja. Tentan gick bra iallafall. Först en praktisk del där vi fick peka ut strukturer på ett formalin-indränkt lik, och sedan den teoretiska delen då vi fick skriva om två ämnen, men i detta fall tre ämnen.
Professorn, trots sin höga status och sitt efterföljande tillstånd att håna alla som inte kan lika mycket som honom, vilket en del lärare tycker om att göra, har istället en väldigt lugnande inverkan på sina elever. Iallafall på mej. Man vet att oavsett hur brysk han låter menar han aldrig något illa.
Det lilla tråkiga med hela denna anatomiperiod var att mor och Jimmy var på besök samtidigt. De fick inte den uppmärksamheten de förtjänade från min sida tack vare skolan, men det visste de innan. Hoppas de hade kul iallafall.
Okej, sedan följde en viss viloperiod och sedan fortsatta studier inför biokemintentan. Jag vet inte vad det är med biokemin, men det är något som fängslar mig. Om man tar en väldigt nördig jämförelse, men såsom Neo borde ha känt sig när han äntligen lyckades se och förstå "Matrix" i slutet av första filmen i Matrix-trilogin. Man ser konstant samband mellan reaktioner, mellan hämning och stimulering samt orsaker till dessa.
Varför just Malonyl-Coa är det hämmande ämnet för carnitin-acyl-shuttlen i mitokondrien? Jo därför att Malonyl-Coa är en byggsten i skapandet av fettsyror, medan carnitin-acyl-shuttlen är en del i nedbrytningen av fettsyror, de två kan inte arbeta tillsammans, då den ena hämmar den andra. Det är logiskt. Inte som embryologin där saker snurrar och veckas på plats och där primitiva gälar plötsligt blir ben i mellanörat.
Biokemin gick bra. Satt de två sista dagarna och bara mosade in kemiska formler till den nivån att jag nästan skrämde mej själv.
Några fler av mina kära skapelser, denna gång biokemi
Väl på provet var alla frågor multiple-choice, alltså 4 svarsalternativ, X antal är rätta, vilket betydde att mina kemiska formler var av underdånig användbarhet. Men jag är ändå stolt över mej själv att jag kunde prestera så bra när det kom till studierna. Satt i kanske 1 h och ringade in svarsalternativ. Vi skulle komma tillbaka till 11.30 för att få svaret, vilket i rumänsk mentalitet betyder "vi kommer börja rätta kl 11.30, så ni får svaret 1 h senare, alltså 12.30" vilket också blev fallet.
Jag och Arben i väntan på biokemiresultatet
De flesta blev glada av resultatet. Inge mer biokemi, och jag visste redan dagarna innan tentan att jag kommer sakna det. Förstår man biokemi bra förstår man grunden till sjukdomar.
Timmarna efter den avklarade biokemitentan gick vi till McDonalds för att fira romanian-style och senare ikväll ska vi gå på bio. Har alltså bestämt mig för att ta en ledig dag. De andra kommer troligtvis vilja gå ut, men efter 2 veckor av stenhårt plugg är och rökig och högljudd klubb inget stället jag finner avslappning på.
När mor och Jimmy var här hittade de på en rad aktiviteteter den lilla tid vi fick tillsammans. Bland annat gick vi på Tirgu Mures´s zoo och fick se hur djuren rumänien har det. Svaret är ganska givet: de flesta skulle se Sveriges zoo som en spa-resort.
Vi gjorde även konsumenttest på stadens finaste restauranger, däribland den (för oss) välkända ungerska restaurangen "Tempo" där en shot med palinka alltid inleder maten, så att säga väcker upp magen magen med en shock av något som mest liknar nagelborttagare. Ungefär som man shockar liv i en utslagewn boxare med luktsalt. Smaken av palinkan kan kännas ner i mahen och en bit till.
Men det blev en annan restaurang som drog hem 5 stjärnor, minns dock inte dess namn.
Aporna visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte om våran närvaro
Vi fick se djungelns konung...
samt det ultimata beviset på att kärlek är blind...
Mor och Jimmy drog även till Sibiu, culturetown of the year 2007, över dagen. Jag kunde dock inte följa med.
Från stora torget i kulturstaden Sibiu
Sen antar jag att det har hänt en del mer saker, men inget jag kommer på nu. Får ta upp det nån annan gång.
