Way Out West 2009
man kanske ska ta och uppdatera sidan lite. Tänkte dra en recesion av banden jag såg på årets Way Out West festival.
The Bronx
Spelade på fredagen på klubben Sticky fingers. Det röjjigaste bandet på festivalen!! Dom satte ribban direkt de kom upp på scenen. Dom kommer att dyka upp på Guitarr Hero 5 så tänk er hur det var att se ett så pass stort band på en liten klubb. Röjfaktorn var enorm. Tappade räkningen på hur många som gjorde stagedive, och där inkluderat sångaren med micken i handen.
Budskapet var "Spela musik för att ni älskar det, inte för pengarna". De har tidigare varit signerade till stora bolag men märkte snabbt att pengarna tog över och hoppade då av för att gå tillbaka till att lira av kärlek och inte för pengarna.
Får ni chansen att se dom, ta den!
Robyn
Hon som än en gång satte Sverige på världskartan genom att bl.a. bli ett på USA-toppen.
Grym spelning med bl.a. Lykke Li, Mai Pei, Kleerup på trummor, Röyksopp och hör och häpna: Dr. Alban som gästartister. När Dr. Alban kom på scenen och dom tillsammans rev av dängan "Cocain will blow your brains out" var toppen nådd. En jävlig kaxig brud med skitbra röst och musik.
Gott om låtar är skråla med till vilket förhöjde glädjefaktorn.
Anthony and the Johnssons tillsammans med Göteborgssymfonikerna
Lika underhållande som morgontoan "dagen efter". Efter att ha genomlidit 15 minuter av spelningen gick jag och sket som en symbolisk protest mot detta avkväde.
Arctic monkeys
Trots att de missade några av mina favoritlåtar; "Teddypicker" och "A certain romance", var de okej. Hade lyckats nässla mej in väldigt långt fram, något som jag redan innan spelningen börjat började ångra. Både för siktens skull men även för den stora röjfaktorn som var stundande. Men efter halva spelningen började publiken lugna ner sig och man kunde slappna av och njuta lite mer av musiken istället för att fokusera på att hålla sig vid liv.
Mental note til nästa festival: tag med skor med kardborreband samt bettskydd
Dag två
Andra dagen började med regn i stora mått. Medan jag och Jimmy stod och inmundigade öl utanför festivalområdet såg vi hur stora horder av festivalbesökare lämnade området i för skydd av regnet.
Medan vi satt där träffade vi även några trevliga Norrköpingsbor, varav en uppvisade förmågan att kräkas med ren tankekraft. Trevligt.
Mental note: var noga med att sikta när man ska kissa beklädd med poncho. Det är lätt att man kissar inuti ponchon...
NAS
Ledsen för att bilden bär så dålig kvalité...
Tanken på en rappartist på en sommarfestival är knappast roande, men NAS lyckades bra ändå. Hade man kunnat fler av hans sånger hade det säkert varit bra, men nu var det mer pausunderhållning. Feta beats.
Basement Jaxx
Sällan har förväntningarna varit högre inför en spelning. Med elektrisk förväntan exploderade publiken i exstas när de tre afrikanskorna entrade scenen och rev av den ena hitten efter den andra, varje gång iklädd en ny mundering. Det hela blev inte sämre av att den yngsta sångerskan/dansaren var en bland de sexigate kvinnorna mina två ögon någonsin skådat. I´m a sucker for brown skin...
När spelningen avslutades med "Where´s your head at!?", en refräng lika enkel som rolig att skrika med i gick man därifrån och insåg att festivalpengarna redan var intjänade.
Asher Roth
Av många ansedd som den nya Eminem. En vit rappare med lika sylvass tunga som åsikt tillsammans tunga beats och humor.
Hade jag haft en aning om innan vem han var hade det kanske varit en bra spelning, men det gjorde jag inte så det var det inte heller. Roande, med en potential att bli bättre.
Teddybears STHLM
Festivalens triumfkort och flaggskepp. Skit i Lily Allen (som spelade samtidigt), detta är live när det är som bäst. Publiken var en fullfjädrad AIK-klack en halvtimme innan spelingen ens börjat, vilket satte stämningen på en skyhög nivå. När sen det började pulsera basgångar och toner ur högtalaren exploderade tältet. När ridån föll från scenen var den totala upplevelsen ett faktum.
Står fast vid mina ord: ett av Sveriges bästa liveband, alla kategorier.
The Bronx
Spelade på fredagen på klubben Sticky fingers. Det röjjigaste bandet på festivalen!! Dom satte ribban direkt de kom upp på scenen. Dom kommer att dyka upp på Guitarr Hero 5 så tänk er hur det var att se ett så pass stort band på en liten klubb. Röjfaktorn var enorm. Tappade räkningen på hur många som gjorde stagedive, och där inkluderat sångaren med micken i handen.
Budskapet var "Spela musik för att ni älskar det, inte för pengarna". De har tidigare varit signerade till stora bolag men märkte snabbt att pengarna tog över och hoppade då av för att gå tillbaka till att lira av kärlek och inte för pengarna.
Får ni chansen att se dom, ta den!
Robyn
Hon som än en gång satte Sverige på världskartan genom att bl.a. bli ett på USA-toppen.
Grym spelning med bl.a. Lykke Li, Mai Pei, Kleerup på trummor, Röyksopp och hör och häpna: Dr. Alban som gästartister. När Dr. Alban kom på scenen och dom tillsammans rev av dängan "Cocain will blow your brains out" var toppen nådd. En jävlig kaxig brud med skitbra röst och musik.
Gott om låtar är skråla med till vilket förhöjde glädjefaktorn.
Anthony and the Johnssons tillsammans med Göteborgssymfonikerna
Lika underhållande som morgontoan "dagen efter". Efter att ha genomlidit 15 minuter av spelningen gick jag och sket som en symbolisk protest mot detta avkväde.
Arctic monkeys
Trots att de missade några av mina favoritlåtar; "Teddypicker" och "A certain romance", var de okej. Hade lyckats nässla mej in väldigt långt fram, något som jag redan innan spelningen börjat började ångra. Både för siktens skull men även för den stora röjfaktorn som var stundande. Men efter halva spelningen började publiken lugna ner sig och man kunde slappna av och njuta lite mer av musiken istället för att fokusera på att hålla sig vid liv.
Mental note til nästa festival: tag med skor med kardborreband samt bettskydd
Dag två
Andra dagen började med regn i stora mått. Medan jag och Jimmy stod och inmundigade öl utanför festivalområdet såg vi hur stora horder av festivalbesökare lämnade området i för skydd av regnet.
Medan vi satt där träffade vi även några trevliga Norrköpingsbor, varav en uppvisade förmågan att kräkas med ren tankekraft. Trevligt.
Mental note: var noga med att sikta när man ska kissa beklädd med poncho. Det är lätt att man kissar inuti ponchon...
NAS
Ledsen för att bilden bär så dålig kvalité...
Tanken på en rappartist på en sommarfestival är knappast roande, men NAS lyckades bra ändå. Hade man kunnat fler av hans sånger hade det säkert varit bra, men nu var det mer pausunderhållning. Feta beats.
Basement Jaxx
Sällan har förväntningarna varit högre inför en spelning. Med elektrisk förväntan exploderade publiken i exstas när de tre afrikanskorna entrade scenen och rev av den ena hitten efter den andra, varje gång iklädd en ny mundering. Det hela blev inte sämre av att den yngsta sångerskan/dansaren var en bland de sexigate kvinnorna mina två ögon någonsin skådat. I´m a sucker for brown skin...
När spelningen avslutades med "Where´s your head at!?", en refräng lika enkel som rolig att skrika med i gick man därifrån och insåg att festivalpengarna redan var intjänade.
Asher Roth
Av många ansedd som den nya Eminem. En vit rappare med lika sylvass tunga som åsikt tillsammans tunga beats och humor.
Hade jag haft en aning om innan vem han var hade det kanske varit en bra spelning, men det gjorde jag inte så det var det inte heller. Roande, med en potential att bli bättre.
Teddybears STHLM
Festivalens triumfkort och flaggskepp. Skit i Lily Allen (som spelade samtidigt), detta är live när det är som bäst. Publiken var en fullfjädrad AIK-klack en halvtimme innan spelingen ens börjat, vilket satte stämningen på en skyhög nivå. När sen det började pulsera basgångar och toner ur högtalaren exploderade tältet. När ridån föll från scenen var den totala upplevelsen ett faktum.
Står fast vid mina ord: ett av Sveriges bästa liveband, alla kategorier.
Kommentarer
Trackback
