Känslan
Idag infann sig den känslan jag visste skulle komma och väntat på. Det är svårt att berskriva känslan, men när den väl kommer så märker man det direkt. Men det tar ca 1 år innan den infinner sig.
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Kände den första gången när jag bodde i Örebro, efter att jag bott där i 1/2-1 år, vet inte riktigt säkert.
Känslan kan bäst beskrivas som ett starkt igenkännande av sin omgivning, mycket lik den man känner när man efter mycket lång tid återvänder hem till sin födelseort och får se sitt barndomsrum för första gången. En känsla av lugn och hemmahörighet, att man sett platsen 1000 gånger och att man för en gångs skull är på ett ställe som bara är ens eget, men samtidigt en viss felkoppling i nervsystemet, som om hjärnan får misstolkar omgivningen som "hemma".
Känslan inföll sig när vi var inne i anatomisalen idag på morgonen. P.g.a. tidbrist och för lite praktiskt övande på liken och organen som vi har till vårt förfogande inför anatomitenta rörande bukens organ vi skulle ha idag så hade vi fått ett extrainsatt övningstillfälle på morgonen. Ingen lärare var där, bara vi elever och en hög organ som vi beskrev för varandra, alla dess anatomiska strukturer etc.
Jag hade dagen innan bett min bror skicka ner lite grejjer till mig via DHL, och medan jag stod i anatomisalen med min för stora vita rock och min anatomimössa hade Jimmy sms-korrespondens med mig om hur det gick med paketleveransen i Sverige. Han svor bl.a. över den svensk-rumänska ambassadens inkompetens i det Svenska språket. Jag ville svara tillbaka på dessa sms, men hade inte pengar. Jag vände mig till Ridvan för att be honom om sin mobil för att kunna besvara min brors sms när känslan inföll sig. Jag tänkte i mitt huvud att "jag ska be Ridvan skicka ett sms på sin mobil. Det kan ju inte kosta så mycket, Jimmy är ju ganska nära, han är ju bara nere på stan här". Jag kände alltså att jag var hemma. Inte alls så att jag trodde att jag var i Mora, utan att jag var "hemma", att detta var mitt hem och allt som tillhör mitt hem i Sverige, såsom min familj, också fanns här. Inte nödvändigtvis kanske att dom fanns här i materialistisk form, men iallafall att tryggheten som familjen innebär fanns här. Att jag hörde hemma här.
Jag har som sagt upplevt denna känsla förut, när jag hade bott i Örebro ett tag och benämningen "Hem" förflyttats från Mora till just Örebro. Att jag inte längre kallade Mora för hemma, utan Örebro. Att jag inte längre sa "nu åker jag hem till Mora" utan att jag istället sa när jag lämnade Mora för Örebro efter en helgs vistelse i hembyn "nu åker jag hem till Örebro". Jag vill inbilla mig att denna känsla jag just beskrivit ovan, eller för all den denna feltolkning av hjärnan, markerar början på denna övergången, denna förflyttning av benämning "Hem" från Mora eller Stockholm till Rumänien, Tirgu mures.
Och den känslan är alltid ett bra tecken. Because home is where you make it
Kommentarer
Postat av: Olof
Du är en sådan trygg människa Jonny
Postat av: Anonym
tack :D
Postat av: Jimmy Jonsson
fan va najs mannen! längtar tills jag känner så för den stad som ska bli mitt hem.. längesedan mora var mitt hem känner jag.
Postat av: Anonym
det kommer du känna. Det tar ett tag men det kommer av sig själv
Trackback
