transylmania

Förslaget kom från en av Kathys vänner som frågade om jag ville följa med dom på paintball. Anka som hon heter är nämligen ansvarig för studentspexet på henne skola här i Tirgu Mures , och just denna dag skulle dom åka ut en sväng på landet och spela paintball.

Jag svarade ja och två dagar senare så åkte vi, jag, Kathy och ca 40 personer till varav nån var indier och nån var från brasilien. Det var inte så långt ut som jag trodde, men iallafall ute på landet.
Väl där delades vi in i 6 grupper, 8 st per grupp. Ledaren för paintball-aktiviteten höll ett litet tal om säkerhet och sånt som Anka översatte åt mej.  TVå grupper skulle möta varandra på paintball-planen, 3 x 10 minuter var. Blev det slut på kulor fick man gå av. Blev man skjuten fick man gå av. Inte skjuta på någon närmare än 5 meter bla bla bla. Dom två första grupperna möttes.  Vi resten fick titta på medans.
Under tiden spelade vi lite rugby och kastade lite frisbee.

När det blev våran tur satte vi på oss våra gröna kamouflagekläder och posade lite för kameran innan allvaret började. Vi gick ut på planen, lagen intog sina baser på motsatt sida av banans hinder och väggar. Den på förhand uppgjorde planen var enkel: när ledaren blåser i vissel-pipan springer alla ut och gömmer sig bakom varsitt hinder och börjar skjuta på allt som rör sig. En stannar kvar i basen för att ge understödseld.

"PIIIIIIIIIIIIP!!!!" Visslan lät. Jag och min fältkamrat sprang vänster och slängde oss in bakom varsitt hinder.
Där satt jag, hjärtat hårt slåendes i halsgropen, adrenalinet på maxnivå och svetten lackandes från kinderna bakom den heta masken. Mina andetag lät ihåliga mellan maskens svarta väggar. Sakta stack jag upp huvudet för att få fri sikt över planen, och om möjligt sätta en kula i någon av mina "fiender".

"pack, pack, pack......pack........pack" lät det över planen när alla lät avtryckarvfingret jobba på helfart.

Jag såg fienderna inklämda bakom sina hinder och lät kulorna vina från mitt vapen i deras riktining. Väggar och däck färgades röda av mina kulor, men ingen träff på mitt mål.

"Pack ssssSSSSSHUFFFfffffff" lät det när jag röjt min position och fiendens kulor började vina ovan mitt huvud.

Med ett mod endast jämförtbart med John Rambo gjorde jag ett avancemang, reste jag mig upp och sprang halvhukan snett över planen och slängde mig in bakom nästa hinder. Kulorna var inte sena att börja slå emot de staplade gummidäcken, mitt enda skydd mellan mig och ett säkert blåmärke. Jag stod på huk, såg mina medkamrater gömda bakom sina skydd.
Sakta, ståendes på knä bakom däcken, tittar jag fram för att rekognisera min omgivning.

"pack ssssSSSSHHHH SMACK!!!!!".........

"MEDIC!!!!!! MAN DOWN, MAN DOWN!!!!!!!"

Kulan tog i axeln. Jag tittade ner och såg ett rött stänk på mitt armefärgade ställ. Modet sjönk. Med huvudet sjunket som en slagen hjälte reste jag mig upp bakom mitt gömställe och sträckte upp mitt vapen i luften som tecken på att jag ger upp. Ett glatt "WOHO!" hördes från min baneman på andra sidan planen vid åsynen. Kriget fortsatte som om inget hade hänt. Ingen tycktes märka mina sjunkna axlar. Ingen tycktes se mitt kluvna mod. Ingen tycktes se mina tårar.

Jag gick sakta över planen mot där alla andra satt och tittade på. Min fältkamrat som sprang vänster satt också där. Vänster tycktes ha varit fel håll att gå åt. But hopefully we made a difference....