transylmania

Var på besök i Sibiu i helgen. Det var ett impulsbeslut då alla grabbar skulle ta en sväng till Cluj över dagen (och jag är inget stort fan av Cluj) passade jag också på att se mig om och besöka min vän Daria som precis flyttat dit.
Staden ligger bara 3,5 h från Tirgu Mures med buss och resan kostar bara mellan 16-20 lei (ca 45 kr) så det är ingen dyr eller jobbig resa.
Staden är jättefin, och om jag förstod det rätt består den av 3 ringmurar som går runt själva stadskärnan som delas in i Piata Mica (Lilla torget) och Piata Mare (Stora torget) och Piata Huet. Dessa ringmurar är inte hela, det återstår bara en del fragment av dom, men som egenskap av Europas kulturhuvudstad 2007 (tillsammans med Luxemburg) finns gott om utsatta informationstavlor för turister på både tyska, ungerska, rumänska och engelska som förklarar vad de olika strukturerna är. Och inte nog med det, staden klassades som Europas 8:e mest idylliska stad att bo i av Forbes Magazine.
Det märks att staden fått mycket influenser från tysk kultur då man istället för som i Tirgu Mures hittar det mesta skrivet på både rumänska och ungerska står det mesta i Sibiu på rumänska och tyska. Staden heter för övrigt "Hermannstadt" på tyska. Staden tillhörde först Österikiska-Ungerska imperiet, som innan första världskriget ägde Transylvanien, men efter första världskriget då Transylvanien överlämnades till Rumänien blev staden Rumänsk.
Staden ligger i Cibin-sänkan och det märktes dagen jag kom dit att temperaturen var aningen lägre än i Tirgu Mures.

Eftersom Daria är så pass nyinflyttad i staden så kände hon inte heller till så mycket av vad som fanns att se, så våran expedition blev ett ömsesidigt upptäckande av staden.
Det första vi kom till var Piata Huet som huserar den Evangeliska Luteranska katedralen, en gigantisk byggnad men otroliga stentavlor inuti. Tyvärr höll det för tillfället på med en renovering av kyrkans stora sal, så skönheten förgicks lite i myllret av träfortifikationer som nådde upp till taket.
Det var inte tillåtet av ta kort därinne, så ni får ta mig på ordet att det var vackert, och stenuthuggningarna som avbildade adelsfamiljers vapensköldar slog en med häpnad.


Därefter gick resan mot Piata Mica över Lögnernas bro ("Podul Minciunilor"). Lögnernas bro var tidigare en träbro, som fick sitt namn av att om en lögnare gick över bron skulle personen falla av den. Källan till denna myt känner jag dock inte till.

Verkar som jag står stadigt på den iallafall.

Bron leder fram till Piata Mica. Det finns inte så mycket att säga om detta torg, det finns ett konstmuseum anknutet till det men i jämförelse med Piata Mare har Piata Mica mindre betydelse.

Här är min vän Daria som jag hälsade på poserarandes vid Piata Mica. Det vita tornet som syns i bild är Turnul Sfatului (ordagrant "Förslagets torn" men menas mer "Council Tower"). I detta torn kan man gå upp och få en underbar utsikt över staden. Kostnaden är 2 lei/person och högst upp finns en kikare som man får titta igenom för 50 lei i tre minuter. Har man hypertelorism som jag är denna kikare med icke-justerbara kikgluggar av föga funktionalitet.
Här är utsikten från Turnul Sfatului mot Piata Mare.


Går man sedan ner för detta torn och passerar genom valven under tornet som ni såg på bilden över Piata Mica kommer man in på Piata Mare.

På just denna bild syns "baksidan" av Turnul Sfatului längst till höger, och centralt i bilden syns Roman-Catholic kyrkan. Allra längs till vänster syns delar av stadshuset.
Mitt i på detta torg finns en fontän som spelar ett vattenspel med jämna mellanrum, mycket populärt av stadens småfåglar som gärna tar sig ett bad vid dessa tillfällen.
Appropå djur kan nämnas att staden precis som de flesta Rumänska städer befolkas av en riklig skara löshundar. I denna stad har man tydligen försökt lösa problemet med att fånga, märka och sterilisera/kastrera dessa hundar.

Efter Piata Mare fortsatte resan till det medicinska universitetet i staden. Detta verkar vara nybyggt med tanke på dess moderna utseende, eller också är det nyrenoverat.

Kvällen fylldes med en pubrunda och fotboll (Frankrike-Rumänien 2-0). Kan klart rekommendera den irländska puben som finns i anslutning Strada Avram Iancu på vänster sida. Saknar man (som jag tycker är) den Europeiska pubstämningen går man hit.

Igår var vi på stadens djrpark för andra gången sen jag kom hit för snart 2 år sedan. Det mesta var sig likt. Har inte varit på så många zoo i mitt liv, bara Kolmården en gång och sen om man ska räkna Skansen men jag vet inte, så kanske jag bara får denna känsla från Tirgu Mures zoo, men djurpaker är verkligen en excibition i människans sämsta sidor. Att låsa in levande djur och sen gå och titta på dom. Jag förstår inte grejjen med det, det enda jag känner när jag går där är medlidande med de stackars djuren. Jag tror inte djur är så dumma att de inte känner sig en aning förnedrade när de blir utställningsobjekt för människan. Okej, kanske inte alla djur känner så, men djur med högre intelligens är jag säker på vet precis vad som försegår.
Trots människan höga intelligens är vi förvånadsvärt trångsynta i synen på andra varelsers varseblivenhet. Vi tror lätt att vi är de enda som kan se saker på ett speciellt sätt, att vi är de enda som kan känna på ett speciellt sätt och att djuren med sin avsevärt minskade cortexyta eller färre communicanser mellan hemisfärerna inte är kapabla till dessa känslor. Men det tror inte jag. Jag tror inte att apan i buren är likgiltig mot människorna som står utanför och pekar och skrattar åt den.
Att sedan vissa människor spelar på mänsklighetens sadistiska sidor och säljer ärtpistoler precis utanför ingången till djurparken, som om inte människor ens skulle komma på tanken att skjuta på aporna med dem, gör inte min syn på det hela bättre.

Men några fina bilder blev det iallafall.


Här är Biffen och Tjuren på samma bild. Biffen är till hö...vänst...fan nu vet jag inte vem som är vem




Sherekhan möter Pumba i ett episkt face-off



Djurparkens sötaste par


Den här bilden är tagen några sekunder innan pantern vänder sig om och spray-kissar ner oss åskådare

Precis hemkommen från firandet av en väns födelsedag. Han fyllde 25 år och vi grabbar bestämde att vi skulle överaska honom. Vi fick Florent att övertala honom att gå på en promenad, medan vi andra (jag, Hassan, Arben, Ridvan, Abdi, Umid, Kara och Ahmed) smög oss in i hans hem och gömde oss. På bilden ses Arben längst till vänster, sedan Hassan som pillar med nån nötpåse. Ståendes på andra sidan av kortet är Karar som lägger upp tårtan, och till höger om honom sitter Ahmed.



Vi dukade upp med tårta och ljus och skrev "Biffen 25 år" med chokladgrädde på pappkartongen som tårtan kom med:




Kanske inget konstverk med det är gjord med kärlek (och chokladgrädde och honung).
Däremot var tårtan väldigt fin.



När sedan Radde kom tillbaka från promenaden med Florent hoppade vi alla fram och överraskade honom. Sen blev det gratulationssång och efterföljande tårt - och banankalas. På bilden ser nu Arben ståedes, sittandes med grön tröjja är födelsedagsbarnet Radde och bredvid honom sitter Karar. Huvudet som ni ser i nedre högra hörnet tillhör Ahmed, och i nedre vänstra hörnet syns Florent.




Efter att all glass och coca cola inmundigats bestämde vi oss för att ta en promenad i stadsnatten, för att sedan gå hem till sig. Det är väldigt varmt ute just nu. Jag vet att man inte ska säga så, för risken är att man som straff får en snöstorm imorgon, men men. Vi gick in omt centrum och pratade om allt. Jag tvekar på att om någon sett oss just då hade undrat vilka vi var. I egenskap av "english section" vet alla i Tirgu Mures vilka vi är. I början av första året kom t.ex. en poliskonstapel fram till en i våran klass och påminde honom att vi i english section måste gå och registrera oss hos polisen så att det vet att vi bor här. Konstapeln kunde räkna upp signalementet för samtliga i våran klass. Visserligen är vi bara 20 st. men det ger en fingervsining om hur liten staden är i sin mentalitet. Allt nytt folk blir en sensation. Jag tycker synd om de afrikanska missonärer som brukar dyka upp här ibland och bli stationerade i nån av stadens religiösa center. Undrar vad för hemskhet den personen gjort för att ha förtjänat ett sådant uppdrag.

Vi fortsatte igenom stan, gjorde en transylvansk version på The Beatles klassiska skivomslag till "Abbey Road":



Umid längst bak, sedan Ahmed, Arben och Karar. Kanske inte optimala ljusförhållanden, men ändå inovativt om jag får säga det själv!

Nästa anhalt blev den precis stängande McDonalds, där Radde ville bjuda alla oss på mat. Som tur var stängde dom som sagt precis när vi kom, annars hade Radde blivit ruinerad.  På bilden nedan ser nu Radde som tittat bakåt, och till vänster om honom David. Längst fram till vänster är Hassan, till höger om honom Arben, Florent, Umid och Karar.



Vi gick istället hem till oss (mej, Arben och Ridvan), satte oss alla på trappan och pratade i en halvtimme. På bilden ser ni Kara till vänster, sen Florent, Arben och stående är födelsedagsbarnet Radde. Dörren som trapporna leder upp till längst bak är porten till vårat lägenhetskomplex.



Vi toppade av allt med en liten gruppbild där även jag fick vara med. På bilden står Florent längst till vänster, till höger om honom Hassan, Arben och så jag. Killen bakom är Karar.




Detta var ett dagsplock ur våran vardag. Hoppas ni gillade det. Nu ska jag sova!
God natt!!

Det blir alltid så himla långt mellan mina inlägg. En av anledningarna är min minst sagt grundläggande kunskap om windows, vilket gjorde att mitt skrivbord var inställt på engelskt språk ganska länge. Tills Karar kom över och visade att problemet kunde lösas med maximalt tre knapptryck.
Så nu är jag igång igen. Eftersom det var så länge sen jag skrev sist vore det på sin plats med en resumé av den gångna tiden. Ni får nöja er med att det har varit mycket plugg, mycket träning och en hemresa i mitten av februari. Mer än så finns egentligen inte att säga, så jag besparar er en tråkig genomgång och börjar istället på nyy blad frånochmed nu.

Igår var jag och Florent på rumänsk marknad för att leta en varsin cykel. Marknaden låg längs Mures-älvens strand (en av de smutsigaste vattnen jag skådat) och var fylld med folk från alla samhällsklasser. Allt från rika med kostymer till fattiga med trasor.
Problemet med att gå på en rumänsk marknad och vara klädd som någon från ett annat land, ty jag var inte uppseendeväckande klädd men ändå utstickande från mängden, är att många säljare lägger märke till detta och direkt vill blåsa en.
Jag har tänkt mycket på detta. Vi träffade en svensk-rumänsk familj här i staden som kommer några gånger per år för att kolla upp sina affärer (ett par klädersaffärer de har runt om i Rumänien) och vi pratade lite med dom. Det dom konstaterade utan vidare var att alla, och då menar jag inte några utan ALLA försöker blåsa en på pengar här. I egenskap av kritvit nordbo med rött hår (ovanligt här i Rumänien) vet jag att jag är ett tacksammare byte att blåsa, för det märks att jag inte är härifrån och då troligtvis mer blåögd (egentligen grön-brun) än den inhemska befolkningen. Så, jo, jag har märkt det. Inte för att jag skulle dra alla över en kam, men många är så. Mina vänner som jag studerar med som inte har svensk bakgrund utan är uppväxt med utländsk uppfostran är mer anpassade till detta beteende och märker enklare om någon försöker tjäna pengar på dom. De ser der dessutom inte som något personligt när någon gör så, vilket jag lätt kan göra som inte är van vid detta beteende. Men frågar är om detta beteende är fel, eller om det är jag som är naiv? Är det rumänerna som är pengagiriga eller är det svenskar som är barnsligt blåögda i sitt tankesätt att "rätt ska vara rätt". Är rätt i vissa avseenden ett relativt begrepp? Om chansen ges, är det rätt eller fel att ta den? Får personen som blir blåst skylla sig själv eller ligger skulden på den som blåser?
Jag vet inte, jag tror inte att människor i allmänhet uppsåtligt gör saker för att göra andra illa (kanske ett uttalande från min naiva sida) så detta beteende med att tjäna pengar på ovetande/okunniga personer bara för att de kan handlar mer om ett normalt beteende bland många andra.
Vi svenskar är väldigt kalla mot personer vi inte har en relation till. Går vi in på en buss och det sitter en person längst bak till höger sätter vi oss längst fram till vänster bara för att avståndet mellan oss ska bli så långt som möjligt. Vi svenskar har en väldigt stark personlig gräns omkring oss som inte för överträdas och detta är ett typiskt karaktärsdrag för oss i norr. Men även om dessa beteende är beklagligt så tillhör de den svenska normalfloran, och även om man säger att svenskar är så betyder det inte att alla svenskar är så.
Så även om rumänerna tar chanserna att tjäna pengar på en betyder inte det att de uppsåtligt gör något illa, det är ett normalt beteende precis som de dålig sidorna vi har. Och även om jag säger att rumäner är så betyder det inte att alla är så.
Så därför, när man går på rumänsk marknad ska man alltid ha på sig sina kritiska glasögon. Var beredd på att cykeln du köpte för 150 lei inte är värd mer än 50 och troligtvis kommer fungera därefter. Man får anpassa sig, ta seden dit man kommer och som svensk bli lite mindre naiv.

Det finns två anledningar till att jag äntligen, efter månader av tystnad, uppdaterar min blogg: dels på begär från högre beslutande ort men även då jag har funnit läxläsning i avsaknad av pådrivande och stressande faktor otroligt tråkigt. Minns dock inte när jag skrev sist, än mindre vad jag skrev om. Så för att förhindra att jag skrive om de saker jag skrev om då kommer jag endast gå igenom de nyaste händelserna.

Tentaperioden: summering: den gick bra.. Klarade alla tentor, men hela klassen bestämde kollektivt att strunta i sista neuroanatomitentan då det material vi blivit tillhadahållna var av bristfällig typ. För att säga det mer lättförståligt: vi spenderade den tid vi skulle ha för att läsa på materialet med att leta upp det på internet och i böcker, vilket i slutändan gav oss 5 dagar att plugga in en hel termins material. Så nej, det tänkte vi inte göra. På inrådan av en annan lärare i anatomi var det fördelaktigt om vi kom till tentan den dag den var planerad att utföras och framlägga vår förklaring till vår huvudlärare och examinator i anatomi varför ingen tänkte göra tentan. Om någon har sett den inledande scenen i Quentin Tarantinos film "Inglorious basterds" där Christoph Waltz, spelandes den tyska colonel Landa, intervjuar den franska bonden angående en judisk familj som tyckts försvunnit från jordens yta, så får ni en bild av hur trevligt detta möte och samtal blev med professorn. Inte för att det slutade på samma sätt som filmen, men...

Därefter följde 2 veckor i Sverige där jag firade min födelsedag med nära och kära för att sedan återvända tillbaka till mitt andra hemland: Rumänien.

Från att ha fastnat i snömodden, föfryst mina fingrar och inte kunnat känna min näsa möttes jag av en len vårvind när jag steg av på flygplatsen i Tirgu Mures. Om känslan var modfälld efter att ha tagit farväl att vänner i Sverige blev själen fylld av energi.

Så, termin 4. Inte mycket har hänt än. 4 nya kurser: biostatistik, social psykologi, genetik och klinisk anatomi att lägga till de sedan innan existerande fysiologi, rumänska och histologi. Hoppas jag inte missat något....

Väran verkar vara här, och förhoppningsvis är sommaren på intåg också, medförande dalande studielust och skönt svidande solbränna.

Lovaden den "högre beslutande orten" att jag skulle infoga några bilder, men det får bli nån annan gång, kameran ligger för närvarande på laddning.

Nu blir det sova och uppvaknande imorgon till gym och läxläsning!

Borde sätte mej ner och plugga in den omättliga mängden information vi ska klämma in i huvudet tills på fredag, men jag skriver några rader här istället. Som ni kanske listade ut av min första mening så blir tentan av, trots att det saknas information om 5 av de 12 nerver vi ska kunna.
Vi hade lektion idag och vi skulle då planera hur vi skulle lägga upp tentan, om vi skulle skjuta fram den en vecka eller ta den efter lovet. Kallduschen kom när läraren helt sonika vägrade båda alternativen, det enda rätta var att tentan skulle ske nu på fredag som tidigare planerat. Synd bara att, som tidigare planerat, vi inte fått den information vi var lovade. Men detta är Rumänien, och därmed kan man glömma allt som har med demokrati att göra, något som läraren noga poängterade på egen hand när han gick ut ur rummet, ohörsam till våra böner.
Så vi fick gå till biblioteket för att hämta ut en bok och nu blir det att snabbt läsa igenom det vi inte har gått igenom än.


Det har blivit kallt som attan här också. Men julkänslan kan man inte klaga på, tvlivlar inte på att Tirgu Mures lätt kan urskiljas från månen med all sin julbelysning. Tycker är det är bra, i en tid av depression och ekonomisk kris behöver folket en anledning att känna glädje och hopp inför framtiden, även om elräkningen kommer öka på stadsskulden en aning.

*suck* nu måste jag sätta igång med plugget. Hörs!

Så.... 6 dagar kvat till hemkomst, och 5 dagra kvar till tentan som kommer bli en riktig sågning.
Egentligen struntar jag i tentan, har vi inte fått allt material till tentan förräns två dagar innan den ska ske, vad är det för idé att ens göra den? Meningen är väl att tentan ska testa ens kunskap, men hur mycket kunskap kan man trycka in i huvudet på två dagar av ett ämne som är gigantiskt stort? Idiotiskt. Vi var lovade materialet 1 månad i förväg. Detta är fördelen med att vara rumän och studera i denna skola: alt material finns redan sedan urminnes tider, både i biblioteket och bland ens vänner som studerar i de högre årskurserna. Vi skulle också kunna få det materialet, om vi nu vill sitta och översätta det till svenska också.

Vi ska möta läraren på onsdag och få resten av materialet, men samtidigt försöka få honom att inse vilken idiotiskt plan det är att göra tentan på fredagen efter. Vi borde få göra tentan efter jullovet (tillsammans med de andra 4 stora ämmena vi ska ha tenta i då).
Kanske jag låter bitter och gnällig, men men...

Men det ska iallafall bli kul att komma hem till Sverige och träffa familj och vänner.

Bestämde mej igår för att åka och hälsa på en vän, Daria, i hennes hemstad. Detta är historien om vad som hände:

Lördagsmorgon, som hittills sen jag kom tillbaka till Rumänien börjar med ett gympass. Axlar, tungt som det ska vara. Efter gymmet, hem snabbt och äta och duscha för att sedan dra till stadens buss station (Silentina) för att ta bussen till Bistrita, Daria´s hemstad.
Som det varit den senaste veckan är hela Rumänien i en konstant slöja av dimma.


Såhär såg det ut från vår balkong för nån dag sedan. Ni kanske inte har så mycket att jämföra med, men nedanför ska man vanligtvis se en bilväg kantad av byggnadskomplex.
Visst, jag har bara bott här ett år, men vad jag minns från förra året startade vintern med en några veckor lång dimm-period, så jag antar att vinterna är på snabbt intåg.
Så jag sätter mej i bussen och påbörjar min 2 h resa mot Bistrita, en stad lite mindre än Tirgu Mures, norrut placerad.
Resan dit blir tämligen händelselös. Läser "den som vässar vargars tänder" för andra gången. Tittar på vägskyltar som far förbi. Bistrita 26 km. Kolla på klockan. 15.10.10. Bistrita 17 km, klockan 15.16.30. Räknar snabbt ut att föraren håller ca 90 km/h i en dimma med fri sikt på 30 meter längs nästintill serpentinvägar. Bestämmer mej för att sätta på säkerhetsbälte och återgår sedan til min bok med tanken "krockar vi så krockar vi".
Som alltid när jag är på väg nånstans jag aldrig varit förut kan jag ha svårt att slappna av i rädsla för att missa mitt stopp. Resultatet kan då ibland bli att jag hoppar av vid fel station, något som hände även nu. Så jag tar en taxi till stadens stora buss station och möter upp Daria.
Vi går en sväng genom staden, hon berättar om platser vi går förbi, parker, klubbar men framförallt hennes gamla skolor som hon gick på och var staket hon brukade hoppa över för att sedan på lektionstid besöka café och liknande.
Jag är vrålhungrig efter bussfärden så jag tar en pasta bolognese på en av stadens restauranger och iakttar ett gäng ungdomar, kanske 12 år, som röker vattenpipa och cigaretter vid bordet bredvid. Undrar hur dom lyckats får servetrices att ge dom röka, men detta är Rumänien, inget förvånar.

Bestämmer oss medan vi sitter där att gå på en kulturfestival med folkmusik som för närvarande hålls i stadens kulturhus. Vi går genom den dimmiga staden, det mesta är dött vid den här tiden, vilket är runt 18 på kvällen, konserten skulle börja nu. Övertallt hänger valaffischer inför det rumänska presidentvalet som ska gå av stapeln ikväll. Det mest realistiska att säga är att valet står mellan 3 män: Basescu, Geoana och Antonescu. Basescu är den nu sittande presidenten som hoppas bli omvald, Antonescu  är den yngsta av dessa med föga erfarenhet om politik men med en stor plan att reformera Rumänien, och Geoana är en gammal politiker som varit med sedan revolutionen -89 och som nu jobbat sig upp i karriären.


Vi anländer till kulturhuset där vi möter Alexandra, Daria´s bästa vän som jag endast träffat en gång tidigare då hon var redigt besrusad. Med oss kom även Daria´s vän Vio som gjorde oss sällskap. Vi slog oss ner på platser och föreställningen började. Alla snackar såklart rumänska så jag får hänga med så gott det går, förstår en del, resten får man försöka lista ut utifrån folks reaktioner samy personens kroppsspråk och tonläge. Sen gäller det bara att skratta när alla andra skrattar, klappa händerna när alla andra gör det och hålla tyst däremellan.
Härnere ser ni en sammanslagning av alla de musikanter som mottog pris under dagen för sina insatser i folkmusiken. De spelade en gammal rumänsk sång med modifierad text som skulle passa dagens tema: folkmusik.


Bästa låten spelades av en kvinna och man vars refräng va "happiness is to be in love with you" vilket jag tyckte var fint.

Snett bakom oss satt en full-dryg man som ibland valde att stämma in i sången med en totalt okontrollerad stämma och iband valde att komma med höga utropade önskemål om vad artisterna på scenen skulle spela. Bredvid honom satt hans feta fru och skrattade med.

Enligt vad Alexandra sa, som var på festivalen igår, skulle evenemanget fortsätta fram till kl 24, något vi knappast skulle orka med, så jag, Daria och Vio gick vid 10 till News Café där vi i goda vänners lag inmundigade 2 Carlsberg. Tiden där spenderades mest med att tillsammans med Vio diskutera politik, f.f.a Ceausescu och vad som egentligen hände här i Rumänien mellan -64 och -89. Vio berättade att Ceausescu´s plan hela tiden var att få bort Rumäniens stadskuld, och detta gjordes genom att sätta alla i arbete, exportera allting som skapades i Rumänien till utlandet samt låta folket gå på sparlåga med ransoner på mat och bensin. Men 1989 uppstod en revolution i Timisoara, en stad nära gränsen till Serbien i sydväst, som snabbt spred sig över hela Rumänien, bl.a. till huvudstaden Bucharest. Detta resulterade i tillgångatagendet och avrättningen av både Nicolae och Elena Ceausescu den 25 Dec 1989 efter en rättegång iscensatt mer för sakens skulle än för lagens skull. Det sarkastiska är, något Vio berättade, att om Ceausescu hade stannat på tronen ett år till, hade stadsskulden betalats av och Rumänien hade kanske kommit upp på plus. Istället tillsattes en ny president, Iesescu (tror jag han hette), som gav folket all rättigheter de ville ha. På frågan om det var är Ceausescus eller Iesescus fel att Rumänien ser ut som ett råtthål idag svara Vio att det är bådas fel. Den dåvarande nästan avklarade stadskulden på Ceausescus tid har utbytts mot en begäran till EU om 20  miljarder euro i bidrag som lämnades in i år från Rumänien. Så man kan kanske säga att det var Ceausescu fel att Rumänien hamnade på knäna, och Iunescus fel att landet aldrig tog sig upp därifrån.

Anledningen till att det hetter New Café är att cafeét tidigare var inrett mer nyhetstidningar från alla olika delar av världen, men efter en renovering finns endast ett fåtal av dessa tidnigar inramade inne på toaletten. Det märkliga var att nästan alla tidningsurklipp inne på toan var från nordiska länder, antingen Norge eller Danmark, som om detta språk skulle ge sken av att tidningen verkligen var från ett avlägset intressant land.


Efter caféet går färden vidare mot en av stadens många klubbar. På vägen dit får vi sällskap av en liten ströhund som fattar tycke för oss, så när vi går in på klubben väljer hon att följa med in och ordagrand "svinga sina lurviga".
Jag blir grundligt informerad av Vio att stämningen på klubbarna här inte alls är som i Tirgu Mures: här, om du råkar trampa nån på tårna eller klämma nån fingrar av misstag ska händelsen efterföljas av många välformulerade och uppriktiga ursäkter om inte ett kok stryk ska serveras. Och jag tänker för mej själv: varför är det såhär? Varför är det så stor skillnad i stämning mellan två städer som endast ligger 2 h bussfärd från varann? Svaret är enkelt: ratiot mellan rumänska och ungerska invånare är annorlunda. I Tirgu Mures är förhållandet nästan precis 50/50, här i Bistrita finns knappt några ungrare alls. Jag tror att detta lättretade beteendet är något som kommer från rumänernas sida, inte ungrarnas. Hittills har jag inte blivit motbevisad... Vill ni göra en fältstudie så besök Budapest och Bukarest, se vilken nu gillar mest.

Eftersom planen hela tiden var att göra ett snabb-besök över dagen till Bistrita och sedan vända tillbaka till Tirgu Mures fick vi lov att snabb-arrangera sovplatser då det senare uppdagades att nån tillbakabuss inte existerade. Så den barmhärtiga samariten Vio ställde upp, en handling han nästan förtjänar helgonstatus för då det betyder att jag och han ska dela säng och täcke, trots att vi innan denna dag endast utbytt artighetsfraser tidigare.

Dagen efter satt betongkepsen på men lättades snabbt av en rumänsk frukost med kaffe, bullar, ost, bröd och brânza (typ som fetaost) tillagad av Vio´s mamma. Vi har en liten diskussion på rumänska om hennes jobb, hon  är chefs sjuksökterska på den oftalmologiska kliniken, och tacj vare den ekonomiska krisen tvingas hon inte bara jobba 18 timmar i sträck, hin tvingas även jobba 4 dagar då hon inte får betalt. Vid månadens slut kommer en ringa lön på 800 Euro.

Dagens destination, innan vi tar bussen tillbaka till Tirgu Mures är rekreationsområdet Colibita, ca 4 mil från Bistrita.


Platsen huserar en jättelik sjö med en väldigt säregen historia: på botten av sjön ligger en by och sjön anses därför ha en förbannelse på sig. Legenden säger att minst en person drunknar i sjön varje år. Senaste var en italiensk familj: två bröder och en 25-årig syster, som körde ner i sjön. Tack vare att bröderna hade det dåliga omdömmet att inte bära säkerhetsbälte kunde de ta sig ut, systern däremot följde med bilen ner i djupet, ca 70 meter ner. Det tog 4 dagar innan de hittade henne och bilen och tack vare innehållet av ovanligt stora fiskar i sjön var bl.a. ena armen borta.  Enligt vad mina guider säger (Daria och Vio) så finns i denna sjö, inte några ovanliga fiskarter, men däremot ovanligt stora fiskar. Som förklaring gavs nånting med att ozon-lagret skulle vara tjocka här, något jag inte köpte för 5 öre, men men. Dessa fiskar befinner sig på sjöns botten och har endast siktats då man med radiostyrd underavttenskamera gått ner för att studera byn på botten av sjön.
Sjön är en artificiell sådan, skapad av Ceausescu i.o.m ett dammbygge som  skulle generera vattenenergi. Stadens invånare på dalens botten var såklart inte nöjda av detta beslut, men detta var inget Ceausecu lyssnade till. Dammen byggdes, dalen översvämmades och byn begravdes i vattenmassorna. Under extremt varma sommardagar, när vattenståndet är lågt, kan man se byns kyrkspira kröna vattenytan.

En timmes bilfärd från platsen vi var på finns, uppe på toppen av en kulle, Hotel Castel Dracula.




Namnet kommer av att karaktären Jonathan Harker i Bram Stokers bok "Darcula" faktiskt besöker Bistrita och det fiktiva hoteller "Golden Krone Hotel". Inte sena med att ännu en gång utnyttja och blåsa turister med denna saga som svepskäl byggdes detta hotell med angränsande skidanläggning. Jag säger inte att hotellet inte är fint, det var otroligt vacker, men kom igen, räcker det inte med Dracula-associerade turistfällor?

Hemfärden följdes av en stadig middag med efterrätt gjord av Daria´s mamma som även skickade med mej en burk med chokladtårta och en flaska mjölk. Därefter bussresa hem till det fortfarande dimmiga Tirgu Mures.

På uppmaning kommer här en uppdatering om vad som hänt den senaste tiden. Börjar med det senaste:

Var på en Haloween-fest som 1:orna arrangerade. Det finns ett byggnadskomplex vid en del av staen kallad "Szorilor" som endast är bebodd av 1:or av någon konstig anledning, och i detta byggnadskomplex hålls det ofta fester. Så även idag. Fick äntligen träffa Tudor´s fillipinska flickvän som han pratat så mycket om. Hon har varit här hela veckan men åker hem imorgon (eller rättare sagt om 2 h) till USA men det är först nu jag fick chansen att träffa henne. Hon var jättetrevlig, hon har känt Tudor i snart 10 år så hon är van vid hans sätt att vara. Han kan verka okänslig och burdus vid första kontakten men han har ett hjärta av guld inunder.

Efter Halloweenfesten var det diskussion om var vi skulle dra nånstans. Valet stod mellan Jazz och Sense. Det blev Jazz för halva gruppen och Sense för resten. Klubben heter egentligen Jazz & Blues men den korta versionen blir Jazz. Vad jag vet spelar inte klubben speciellt mycket Blues och Jazz, men så är iallafall namnet. Normalt, när det är fullsatt på Jazz, kan det jämföras med hur det skulle se ut i gamla stan under turist-ruschen samtidigt som U2 har en gratis konsert inne på Västerlånggatan: totalt fullpackat. Ikväll var detta inte fallet, man kunde iallafall röra sig på dansgolvet och behövde inte köa för att ta sig ut ur klubben.

Efter ca 2 h på Jazz stack vi till Sense. Denna klubb är mer inriktad på house-musik och klientelet är av den mer glassiga typen. Attityden rinner från taket och den sarkastiska blickarna skjuter kors och tvärs.
Okej, riktigt så illa är det inte, men om man vill låtsas att man är någon viktigt person med ihålig själ dold med en fin kostym ska man gå hit. Som en vän till mej sa innan vi skulle lämna Halloween festen:

Jag- "Kom igen, vi drar till Jazz"
Han- "Aldrig, vi drar till Sense. Tjejerna där är skitfina....fast man kan aldrig få dom. Men dom är skitfina!"

Lite så är det, även om det finns ett gemensamt intresse mellan två personer kan ingen åsidosätta sin heder och attityd för att visa det. Skittrist.
Iallafall, vi stannade bara på Sense ca 1 timme och sen stack vi till en nyöppnad grekisk snabbmatsrestaurang och inmundigade lite fyllekäk. Inte för att jag var full (efter blott 1 öl) men iallafall.

Nu sitter jag här i min säng och ska strax gå och sova.

Veckan har annars varit bra. Veckorna har kommit upp i sitt normala tempo nu: väldigt snabbt. Det var torsdag eftermiddag innan jag ens tänkte på vilken dag det var och sen var helgen ett faktum.

Första tentan närmar sig med stormsteg: labbtenta i anatomi. Vi får se hur det går.

Annars gör jag inte så mycket: gymmar, pluggar, sover.

Nu ska jag ta och sova. God natt!

Dagens citat: "Har nån kräkts härinne?"
/ Uhmids kommentar när han stiger in och känner doften av våran matlagning

Therese kommenterade igår att jag saknade bilder på min blogg, så det kanske är dags att lägga ut några för omväxlings skull.
Om jag inte nämnt det innan så var jag för en vecka sen och införskaffade en gitarr. Både p.g.a. min långlivade önskan att kunna spela ett instrument men även som avslappning mellan studier. Hittills har den stått ostämd i hörnet, men ska köpa nya strängar och sen stämma den, får se när jag tar mej för det. Men namnet på gitarren är av märklig karaktär:


Så nu har även jag skaffat en Hora.
Får mej att tänka på en händelse för många år sen då ett japansk bilmärke (vet ej vilket) döpte sin nya bil till "Fitta".

Var på stadens enda krog med medeltidstema i veckan när vi skulle ta farväl av Alden, en vän till Florent och Hassan. På krogen serveras allehanda mat i medeltida tappning, och det är inte alls dyrt så det är värt ett besök då och då. Detta serverades till Alden, som beställde en kycklingsallad:


Vad ska man säga? Det är kyckling...med sallad: kycklingsallad. Men är det medeltid så är det. Transylvaniebornas vana trogen var kyckligen dessutom spetsad genom hjärtat, utifall eventualiteten att det skulle vara en vampyrkyckling...

Idag kom hösten på allvar till Tirgu Mures. Iskallt regn och pinande vindar. Detta är rumäniens mest ocharmiga årstid. Men hösten är lika ful oavsett var man befinner sig


Detta är vyn från vårat fönster. Regn och mulet...
Hoppas vintern kommer snart. Enligt utsagor ska snön falla nån gång i veckan, men vi får se. Vintern i rumänien är väldigt fin, om även otroligt kall...


Sitter och läser om Rumänien för första gången i svenska nyheter, och det är (såklart) inga muntra toner som hörs. Regeringen har avsatts och det ekonomiska stödet på 20 miljarder (!) euro (!!!!) kan vara i farozonen. Som om Rumänien inte hade det svårt nog, men men. Våran språklärarinna (Melanie) talar ofta om krisen i Rumänien, men det är först efter att ha läst detta som jag inser magnituden i hennes ord.

Precis hemkommen från bio med Anna-Maria, Hassan och Florent. Trodde vi skulle se en film med Ashton Kutcher (playboy in L.A.) men det blev nån chick-flick med Lindsey Lohan. Den enda som tyckte den var bra var Anna-Maria som grät en skvätt på slutet medan vi andra satt tämligen oberörda när eftertexterna rullade. Antar att det handlar om manligt/kvinnligt...

Var på gymmet idag med Radde och Florent. Spenderade merparten av sista övningarna med att psyka varann. Vi har en tävling mellan oss och en del andra grabbar om vem som kan växa mest i armomfång under ett år. Mätte oss förra veckan, och nästa mätning blir nån gång strax innan sommarlovet tar vid. Inga medel är förbjudna, förutom att "trycka" (använda illegala substanser som injiceras i skinkan eller tas i tablettform).

Nu ska jag sova, imorgon blir det gym tidigt och sen plugg.

Tre dagar in på den nya terminen.... inte mycket har hänt.
Vi har fått en ny anatomilärare som verkar vara stabilare än den förra. De nya eleverna har fått våran gamla anatomilärare och de berättar om både avhyvlingar och sågning vid fotknölarna de har fått uppleva under den blott enda lektionen dom haft med honom hittills. Men av härsägnen att förstå var dessa avhyvlingar inte obefogade. Många av de nya eleverna kommer direkt från gymnasiet och är vana med att man kan prata med lärarna som jämlikar, som vänner, och titulera dom på det sättet dom själva behagar. Detta gäller inte i Rumänien något som nu fått erfara...vilket är bra.

Våran nya anatomilärare är som sagt lugnare men förväntar sig fr.o.m. nu att vi ska ha läst på samtliga strukturer innan vi kommer till lektionen, vilket i.o.f.s är bra, det sparar tid för frågor och mer grundlig lära, men det tar längre tid än innan och sömnen blir mindre. Men det får man ta, har läraren sagt så är det lika med skrivet i sten.

Våran nya mikrobiologilärare är jättebra. Hon är metodisk men saknar ibland pondus. Kan ha svårt att säga till på skarpen när det behövs.

Hade idrott idag. Samma coola lärare, men undantag att vi har denna gymnastik ensamma, till skillnad från förra året när vi hade den tillsammans med en klass rumäner och ungrare, samt att uppvärmningen har skippats också. Inge mer kommunistisk paradmarch över den stora basketplanen på ett led med en avdankad rysk officer som ropar kommandon.
Dessutom, för att vi börjat gymma, räcker det med att komma med vårat gymkort till honom nästa gång för att visa honom det så får vi vara lediga resten av terminen, bortsett från det obligatoriska testet i slutet där vi gör chins och sit-ups. Vad spelar det för roll, alla får 10:or ändå.
Samma lärare sprang jag förresten på under den årliga studentfestveckan ("Medifun") full som ett ägg iklädd skotsk kilt och mössa. Så han är lite annorlunda jämtemot de resterande lärarna som aldrig skulle beblanda sig med eleverna.

Våran nya labblärare i histologi är också jättebra. En lång man i 35-årsåldern. Det som är bra är att han direkt informerar oss om att försening till lektion är samma som frånvaro, och det finns ej möjligheter att göra om lektionerna senare. Detta tillsammans med det faktum att varje missad labblektion innebär 0,5 poängsavdrag från det slutgiltiga betyget kommer hålla närvaron på 110 % framöver.
Visserligen har sådana hot uttalats tidigare från lärare med föga resultat, men jag tror ingen är villig syna hans ord.

Sitter här nu, har precis gjort klart alla 35 strukturer vi ska kunna till anatomitentan imorgon och ska nu gå och lägga med. Upp 06.30 imorgon för våran första rumänskalektion detta år, något jag faktiskt längtat till.

Vaknade rekordsent idag, låg och dåsade som en noshörning på savannen fram till kl 2 på eftermiddagen då jag gick upp för att ta min "frukost" innan gymmet med Radde. Vi tränade rygg idag, och till min förvåning och sorg klarad jag endast 5 chins :( Kan skylla på att jag gjort lats-drag innan :P

Läget här, dagen innan skolan ska börja, är som vanligt i Rumänien: kaos. Endast ett fåtal har haft lyckan att fått se schemat över våran kommande termin, vilket har fått som reslutat att ingen vet varken när vi börjar eller vilka ämnen vi ska ha imorgon. Men, såsom Ridvan så elegant uttryckte det under våran tid i Cluj varje gång nåt skit hände: "välkommen till Rumänien!".

Den nya klassen består av ca 60 nyfikna och förväntansfulla ungdomar, ett antal som få salar i skolan är anpassad för. Fick höra av Abdi, en gammal studiekamrat i Örebro och senare kollega på Karolinska institutet, att de under sin första dag i cellbiologi fick dela mikroskopen på 4 elever och vissa fick inte ens plats att sitta. Jag är så tacksam att jag, eller att mina vänner Arben och Ridvan, lyckades övertala mig att komma hit redan förra året. Som läget är nu är samma som det var i Cluj då, och var anledningen till att vi bytte studieort hit till Tirgu Mures. Alternativet var att åka hem med svansen mellan benen och nacken böjd för en läkarexamen hade inte varit anledning nog att stanna 6 år i den hålan. Eftersom situationen för de nya eleverna liknar den i Cluj antar jag dessutom att utfallet kommer bli samma som i Cluj: halva klassen hoppar av innan julen har anlänt. Survival of the fittest!

Just nu sitter vi och pumpar Michael Jackson på högtalarna och lagar mat. En grovstädning är dessutom på gång, då det kommer bli sparsamt med sånt under den kommande tiden när skolan dragit igång. Egentligen det enda man kan göra för att hålla kackerlackorna borta. Har redan hittat en bäbiskackerlacka  så jag antar att dom har haft roliga tider under sommaren då vi varit i Sverige.

vaknade imorse med en trötthet i kroppen jag inte känt på länge....bakfylla. Inte så dålig som den hade varit hade jag inte inmundigat två snabba glas vatten innan jag nådde sänghalmen, men ändå märkbar. Nästan som att vara på gränsen till att bli förkyld.
Vaknade vid 11 med blott 4 timmars sömn, men kunde inte somna om. Hade glömt att hänga ut kläderna för vädring på natten så de stank starkt av röklukt från gårdagens eskapader på nattklubben Jazz. Fantastiskt att kläder kan koncentrera en doft så bra!
Satte mej vid datorn tills Radde ringde och jag stack över till honom på ett morgonbesök.

Efter det återgick jag till hemmet där jag somnade en kort stund.
Tillsammans med Arben, Ridvan, Abdi, Yosef och Ahmed stack vi sedan till stans stora köpcentrum för att handla mat inför veckan. Eftersom jag fått ett sånt fantastiskt recept från Linnea på tomatsoppa med pasta blev just krossade tomater den största delen av mitt inköp.

Väl hemma tog jag en välbehövlig dusch för att få bort sista spåret av gårdagen och sedan ut för att ta en fika med en rumänsk vän.

Efter att ha följt henne till bussen, då även hon hade ärenden på stadens stora köpcentrum, gick jag hemåt i sakta gemak i sommarkvällen och satte mej i min säng framför datorn där jag sitter än.


Ska snart sova!
God natt

Kom precis hem efter en kväll på dansklubben Jazz! Var skitkul! Jag var där med Florent, Arben, Ridvan och Hassan samt en hel hög med nya studenter som ska till att börja första året. Musiken var okej, kunde sjunga med i tillräckligt många låtar för att vara hes som Rod Stewart efteråt, men det kunde varit bättre :P Missade precis en gammal god Guns N Roses låt när vi kom in genom dörrarna. Mer sånt säger jag!!
Vi träffade dessutom en del gamla bekanta från den rumänska sektionen, vilket var roligt.

De senaste dagarna har inte hänt så mycket. Har köpt en egen gitarr med medföljande gitarrväska för endast 290 lei (ca 800 kr). Florent och Hassan var över och hjälpte med stämma den då jag tvingats byta plats på alla strängar eftersom jag är vänsterhänt och således blev hela gitatrren ostämd. Men nu är det bara att jamma loss!! Ser det som ett utmärkt avslappningsmoment mellan studierna då man efter X timmar framför böckerna hellre ska göra någor praktiskt (såsom att spela gitarr) än att slå sig ner framför datorn och kolla in facebook, vilket varker är avslappning för hjärnan eller den ömma stjärten efter flera timmars stillasittande.

Sen har jag även gymmat en del. Radjivan har blivit min gym-mästare och tillsammans med honom har jag dragit på mej tillräckligt med träningsverk för att inte kunna räta ut armarna helt vilket gör att jag ser ut som jag bär på ett kylskåp.

Nu ska jag passa på att sova lite, en vilodag från gymmet imorgon vilket jag ska utnyttja till fullo i min säng.


Ha det gött!!!