tillbaka
Om 12 timmar lämnar jag Rumänien efter att ha varit här i 1 år. Som en känd sportkommentator skulle säga: "hur känns det?".
Jag vet inte. Jag kommer sakna det något fruktansvärt tror jag... Alla vänner, skolan, staden, allt. Visst kommer det bli kul att få komma till Sverige igen och träffa alla vänner, men här känns det på något sätt som en nystart, att få upptäcka livet på nytt. Lära sig tala igen, lära sig bete sig på ett sätt som allmänheten förväntar sig, finna nya vänner.
Jag vet inte. Jag kommer sakna det något fruktansvärt tror jag... Alla vänner, skolan, staden, allt. Visst kommer det bli kul att få komma till Sverige igen och träffa alla vänner, men här känns det på något sätt som en nystart, att få upptäcka livet på nytt. Lära sig tala igen, lära sig bete sig på ett sätt som allmänheten förväntar sig, finna nya vänner.
slut!!!!
Då var det över....första året avklarat!
Sista steget var tenta i fysiologi, vilket nog var det snabbaste hittills. Var avklarad på under 1 h, och helt plötsligt stod man där med så mycket frihet att man inte visste vad man skulle göra av allt. Som det godissugna barnet som helt plötsligt finner sig ståendes mitt i Kalles chokladfabrik; var ska man börja nånstans!?
Såhär såg det ut när vi lämnade vårat hem för att spända och förhoppningsfulla ta oss mot skolan och första årets sista tenta. Märk väl min tre-dagars-stubb som gav mig ett visst drag av "oborstat fyllo dagen efter".
Såhär såg det ut några timmar senare när tenta var över. Grabben bredvid Arben är Florent Osmani och tjejen i bakgrunden är Anna Alischer från Tyskland. Alla klarade sig.
Nu sitter jag här hemma, har plockat ner alla papper från väggarna, slängt allt onödiga mappar, gått och tagit en McDonalds och nu längre inte vet vad jag ska göra. Vi får se. Har hela tiden önskat mig frihet. Men man ska akta sig för vad man önskar, man kan faktiskt få det...
Sista steget var tenta i fysiologi, vilket nog var det snabbaste hittills. Var avklarad på under 1 h, och helt plötsligt stod man där med så mycket frihet att man inte visste vad man skulle göra av allt. Som det godissugna barnet som helt plötsligt finner sig ståendes mitt i Kalles chokladfabrik; var ska man börja nånstans!?
Såhär såg det ut när vi lämnade vårat hem för att spända och förhoppningsfulla ta oss mot skolan och första årets sista tenta. Märk väl min tre-dagars-stubb som gav mig ett visst drag av "oborstat fyllo dagen efter".
Såhär såg det ut några timmar senare när tenta var över. Grabben bredvid Arben är Florent Osmani och tjejen i bakgrunden är Anna Alischer från Tyskland. Alla klarade sig.
Nu sitter jag här hemma, har plockat ner alla papper från väggarna, slängt allt onödiga mappar, gått och tagit en McDonalds och nu längre inte vet vad jag ska göra. Vi får se. Har hela tiden önskat mig frihet. Men man ska akta sig för vad man önskar, man kan faktiskt få det...
